Andymannen80 skrev 2018-08-17 10:41:11 följande:
Om det här nu är sant, vilket man ju aldrig kan vara säker på att det är när det gäller FL, så kan jag bara intyga hur lätt det är att falla dit. Jag tror att många av er moralväktare som kritiserar TS själva har varit otrogna någon gång i era liv och att anledningen till varför ni skriver som ni gör beror på ert dåliga samvete.
Jag skall dra min historia, och ja jag vet, även detta kommer att låta som en uppdiktad historia, men tyvärr är den inte det. Anledningen till varför jag vill berätta är för att understryka hur lätt det faktiskt är att falla dit när känslorna tar över. Dessutom så behöver jag får ur mig allt jag just nu är med om. Har inte kunnat prata om det med någon, vilket är lite jobbigt.
Jag är en man på strax under 40, lever ett välordnat liv med bra jobb, villa, fru, barn osv. Är lyckligt gift sedan många år och älskar min fru. Vi har ett bra sexliv, kanske något slentrianmässigt ibland som det ju ofta blir efter 10-15 år ihop, men långt ifrån dåligt. Har aldrig tidigare varit otrogen i äktenskapet, men däremot i gamla förhållanden när jag var yngre.
Nu till historien. I början på sommaren var jag ute vid havet och tränade och när jag var färdig med passet och skulle ta ett avsvalkande bad, så mötte jag en kvinna och en man som kom gåendes. Kvinnan, som såg väldigt bra ut i mitt tycke, gav mig då, helt oväntat, en helt underbar blick som jag inte fått av någon på många år. Jag blev lite ställd eftersom hon ju gick bredvid en annan man. Vi fortsatte åt varsitt håll, men jag kunde inte få henne ur mina tankar. Tillslut vände jag om och gick åt samma håll och la mig en bit ifrån paret, mest för att få en uppfattning om de var vänner eller par. Hon fick då syn på mig, och blickar började återigen att utbytas. Jag blev lite förbryllad, men började misstänka att mannen hon var med enbart var en vän. Tillslut kändes situationen nästan lite jobbig, jag blev generad och beslöt mig att gå därifrån.
Resten av dagen och förmiddagen dagen därpå kunde jag inte tänka på något annat än den där tjejen och hennes blickar. Jag beslöt mig då för att åka ut till samma badplats för att se om hon var där igen, och mycket riktigt, där låg hon, på samma ställe, men nu var hon ensam. Jag la mig återigen en bit ifrån, ville ju inte verka påflugen. "Jag var ju bara där för att bada och sola, inget annat, nej absolut inte". Hon såg mig och vi började återigen flirta. Detta fortsatte under 1-2 timmar och tillslut behövde jag bege mig därifrån. När jag passerade henne så kände jag att måste säga något. Ett ganska stelt samtal utväxlades där jag bland annat fick bekräftat att mannen från dagen innan endast var en vän, och det hela slutade med att jag fick hennes nummer. Det konstiga var att jag, när jag begav mig därifrån, inte hade dåligt samvete. Tvärtom så kände jag en lycka i kroppen, trots att jag någonstans insåg att jag tagit ett första förbjudet steg som gift man.
Det gick något dygn, jag tänkte fram och tillbaka, men tillslut beslöt jag mig för att skicka ett sms där jag frågade om hon ville ses. Hon svarade ganska omgående att hon gärna ville det. Jag plockade upp henne efter jobbet och vi åkte ut och solade och badade tillsammans. Stundtals under denna första träff fick jag rejäla ångestkänslor, men konstigt nog kände jag mig mest energifylld och lycklig. Inget hände dock, bortsett från en snabb puss och kram då vi skiljdes åt. När jag körde hemåt fick jag däremot enorma skuldkänslor, vilket ledde till att jag ringde upp henne och avslutade alltihop. Här skulle historien kunnat vara över och allt hade varit frid och fröjd. Men dagen därpå var tankarna på henne så starka att jag inte kunde stå emot. Jag konta
ktade henne på nytt och vi beslöt oss för att ses. Och nu började det hända grejer. De närmaste veckorna träffades vi flera ggr. Kramar blev till pussar, som blev till kyssar som till slut landade i att vi hade sex. Hon blev en nytändning för mig som jag inte trodde fanns. Samtidigt brottas jag med enorma skuldkänslor gentemot min familj och tankarna på att avsluta affären dyker upp dagligen. Men känslorna för den här tjejen och pirret i magen gör att jag inte avslutar det.
Så jag har full förståelse för att en sådan sak som hände TS, om hennes story nu är sann, faktiskt kan hända i verkligheten. Och nej, jag tror inte att TS kommer vara trogen för livet. Det kommer dyka upp tillfällen när hon minst anar det som hon inte kan stå emot. Känslorna går inte alltid att styra över. Visst jag kunde valt att gå vidare och inte vänt om efter den där tjejen den där första gången och emellanåt ångrar jag det så oerhört mycket. Samtidigt vill jag inte vara utan det jag nu är med om. Det hela är väldigt förvirrande.
Jag förstår den här frestelsen i att vara otrogen. Jag förstår också hur omöjligt det till slut blir att stå emot sina känslor när man nått en viss punkt i relationen.
Men det är ändå flera hundra val man har gjort innan man nått den där punkten utan återvändo. I ditt fall har du ju faktiskt valt att vända tillbaka och söka upp kvinnan. Valt att gå fram och prata med henne. Valt att ta emot hennes telefonnummer. Valt att svara när hon ringt. Valt att gå på date med henne, etc, etc... Alla dessa val har lett dig fram till en situation där dina känslor tar överhanden och förnuftet får stå tillbaka. Du kan inte skylla på att du fångats av dina känslor eftersom du innan känslorna har etablerat sig tillräckligt har tagit beslut som lett dig dit du är nu.
Det måste ha funnits något hos dig som fått dig att ta steget att söka upp den här kvinnan. Detta kan ha med ditt behov av bekräftelse att göra, eller att du och din partner har svårigheter i relationen eller liknande.
Du skriver att du är förvånad över att du kände dig lycklig och energifylld. Varför är du det? Om man genomgår en förälskelse blir man förstås både lycklig och energifylld - även om man är otrogen. Det dåliga samvetet kommer inte när man är uppfylld av kärlekens sötma och adrenalinet strömmar i kroppen.
Du säger att du är förvirrad. Ja, du har inte riktigt fattat vad du gjort och vilka konsekvenser detta kommer att få. Du tycks även tro att din berättelse är djupt romantisk och att det händer fantastiska saker med dig. Vi andra ser en person som bedrar och ljuger och låter sig översvämmas av känslor till den grad att han inte ser hur fult och patetiskt han uppför sig. Lika sorgligt är det att du inte tar ansvar för dina handlingar utan skyller ifrån dig på "känslor".
Jag tycker synd om dig, även om du har dig själv att skylla för att ha satt dig i den här situationen. Det finns ingen ursäkt till att offra sin familj för sin egen förlustelses skull.
Det bästa du kan göra är att omedelbart upphöra med otroheten. Sedan ta hand om spillrorna i din familj. Om det nu finns några spillror kvar att samla upp.
