Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.

Kastades in i uppdraget väldigt fort. Extremt dålig utredning av barnet gjordes av Soc vilket gav oss en felaktig och ogrundad bas för beslutet att anta uppdraget. Det påstods en massa saker om barnet i positiv bemärkning vilket snabbt visat sig inte vara sant samt en hel massa problematik och svårigheter dykt upp som vi inte var beredda på alls. Vi visades en topp av ett isberg och upptäcker nu att det var en topp och helt fel isberg...Hela sommarsemestern gick åt att försöka få vardagen att funka. Massor av provokationer från barnet, utmaningar, test men det mest utmattande var nog att någon som nästan är i tonåren inte kan nånting, alls. Att lära ett stort barn från grunden. 

Ögontjäneri, att inte kunna känna av situationer, förstå att backa, lämna företräde, säga tack, bete sig med nya människor, med vuxna människor, tränga sig före, knuffa främlingar, inte se andra, inte kommunicera med andra, vänta på sin tur, äta för mycket, ta det sista, ta först, ljuga, hävda sig, detta jäkla tävlande. Springa före, släpa fötterna efter sig. Inte kunna vänster och höger. Inte bry sig när man vill lära hen. Inte bry sig alls om när man vill lära hen essentiella saker som höger och vänster och hur man ringer i telefonen eller betalar i affären. Skitar ner sig och gör hål på saker hela tiden. Inte bryr sig om det heller. Inte har så mycket men ändå tar sönder det hen får. Hånskrattet. Hånflinen. Att hen vill vara och anser sig vara stor men är så liten. Inte kunna sitta still. Stå när alla andra sitter. Sitta när alla andra står. Trampa på stället. Pipa, vissla, gnissla och irritera där det ska vara tyst som på bio/teater/offentligt. Glömma alla ord. Inte veta vad sallad är, makaroner, namn som sagts tusen gånger den senaste minuten, någon person vi pratat om massor, kommer hen inte ihåg. Att avbryta hela tiden mitt i meningar som inte handlar alls om hen. Kontrollbehov men ändå inte. Litar inte på någon. Försvara dig. Förklara sig. Ljuga. Glömma. Gå iväg.

Ja, det är ju också en del i det här. Att vi haft tät kontakt med Soc och varit super-ärliga hela tiden med hur jobbigt vi känner att det är!

De har bara reagerat i stil med "jaa... oj, det låter jobbigt... men ni fixar det här... Vi hörs om ett par veckor!"

Noll stöd.

Och om de varit alarmerade av detta (som inte är en nyhet för dem) borde inte de ha rekommenderat avslut? Det är väl de som ska vara experterna.

Eller menar de att det ska vara såhär?

Bra med lite extern input.

Jag börjar förstå nu att jag måste ge soc ett ultimatum.

Ge mig/oss professionellt stöd eller avsluta uppdraget.

Nån som är erfaren av familjehem och professionellt utbildad inom psykoterapi/psykologi, som ur mitt perspektiv säger "Jag hjälper dig orka, du fixar det här det vet jag!"

eller

"Nej, det här är inte bra för dig, du mår för dåligt och det funkar inte, avsluta, för din skull (och barnets)"

Jag tror aldrig vi hade hamnat här om jag blivit lyssnad på och fått det stöd jag bett om redan från början.

Kommer du att kunna kunna förändra förhållningssätt och inställning till barnet om ni får uppbackning, stöd och handledning? Tycker du ska ta en rejäl funderare och är svaret nej så säg upp uppdraget omedelbart så ni inte befäster en dålig utveckling hos barnet.

Om du däremot tror att du kan få tillbaka gnistan igen så sätt upp ett möte med familjehemssekreterare och barnets socialsekreterare och prata lösningar. Vad behöver ni? Handledning? Stöd till familjen? Gå ner i arbetstid? Avlastningsfamilj? Stöd i kontakten med biofamiljen?

Låter som det är ett nyplacerat barn och att det är er första placering. Är ju lätt att skylla på att ni inte visste alla om barnet och att behovsbilden hos barnet inte var tydlg men så är det med nyplaceringar. Är ju nu jobbet börjar med att hjälpa barnet att må bra och ge det en vettig tillvaro.

Låter dock som en ganska dålig matchning då ni har barn som är två år yngre.  Nyplacerar man barn så ska de antingen vara yngst i familjen eller så ska det vara rejäl åldersskillnad så att det inte blir konkurans i familjen.

Familjehem får handledning när organisationen fungerar som den ska. De är inte ett behandlingshem och så svåra placeringar kräver givetvis kvalificerad handledning.

Kloka ord. Tack!

Det är nog så att jag gick in i det här med ärligt stort engagemang och motivation! ..men också en nypa naivitet.

Jag tror att jag förblindades av de tidigare framgångarna som mentor och därefter kontaktfamilj till barn och ungdomar och kände att det gick så bra så då måste det ju gå bra att vara familjehem.

Jag tror att jag kanske helt enkelt passar bäst till att stötta barn och ungdomar, men att jag inte vill "adoptera" eller "ta över" dem...

Sund och viktig insikt om det är så... önskar bara att jag förstått det tidigare... för alla inblandades skull...

Det är väl rätt givet?

Man vill göra en insats!

BÄttre att veta att det kommer bli jobbigt och svårt, än att gå in i detta med rosenröda drömmar som inte kommer att finnas...