Familjehem - Utbränd på kort tid. Noll känsla, noll vilja.
Vad hade du/ni för bild av hur det skulle bli?
Det är barn med eller i problematik som hamnar i familjehem, oavsett anledning så är barnen skadade i sin tilltro till de vuxna. De är vana vid att vuxna gör det som är bäst för dem själva och att barnet måste försöka få lite uppmärksamhet genom att uppföra sig så att de märks...
De är vana vid att bli bortkastade när de vuxna tröttnat på dem...
De är vana vid att de vuxna lovar och sedan sviker...
Nu gör ni samma sak. Lovar att ta hand om barnet och tröttnar.
Finns det något annat sätt? Kan du och maken avlasta varandra eller få avlastning från annat håll? Kan soc. hjälpa er med avlösningstjänst eller liknande?
Kan ni se på ert uppdrag med andra ögon? Att det inte handlar om att få detta barn att bli ett mönsterbarn som går i perfekt tempo, i fina kläder och är artig och självgående så ni kan promenera med er familj på stan och alla tycker att ni är sååå lyckade föräldrar? Utan att ert uppdrag är att få barnet att känna att det är OK att vara tillsammans med vuxna utan att vara rädd för allt möjligt? Passa barnet så att det inte attackerar lilla barnet, gör saker som barnet klarar av och gillar, stötta, vägled osv. Ha låga krav i början och när saker börjar fungera så gör man nya saker tillsammans.
Att åka till stan och handla i butik låter som ett stort steg för någon som inte är van att ha förtroende och inte har kunskap om hur man uppför sig bland folk.