Mitt ex var "otrogen" mot mig och vet inte om han är i ett rebound och hur jag ska förhålla mig?

du var otrogen i första hand så det är ingen synd om dig.

Avsluta detta ruttna förhållande ni har utvecklats, gå vidare o var inte otrogen nästa gång du inleder nåt med nån annan

Otrohet leder enbart till växande misstro hos den drabbade. Ta gand om varandra i förhållanden så gott det går!

#förändringpåriktigt

Ja alla behöver värna om sig själva. På så vis kan man bidra även för andra. Älska dig själv först.

#förändringpåriktigt

Ja, jag vet mycket väl vad jag har gjort och vilka skada det har gett. Men jag har försökt göra det jag kan och göra det som är rätt efteråt och det är inte mycket jag kan göra åt det som hänt. Att sitta och skriva hur hemsk jag är hjälper inte mig, för tror ni inte själv att jag har tänkt på det i månader? Hur dåligt jag mått? Har ni alla varit perfekta hela ert liv och aldrig gjort misstag? Skulle inte tro det. Det är enkelt att sitta och tycka att den som gjort fel först får behandlas hur som helst. Hade han varit otrogen först hade jag knappast gått runt och försökt hämnas eller såra honom genom att göra samma sak.

Han har när som helst kunnat säga att han inte vill fortsätta och sedan säga tack och hej, aldrig tvingat eller pressat honom till att vara "ihop" men hans enda sätt att säga det på var via text från ingenstans och sedan säga hur mycket han gillar den andra tjejen. Det tycker jag är omoget och oavsett var det gick fel så kan man väl åtminstone ta det som vuxna människor? Två fel gör det inte rätt. 

Ja, det där har jag också märkt, man verkar inte riktigt inse konsekvenserna av det man gjort. Man utgår ifrån vad man själv känner kring sina egna handlingar.
Man anser sig själv vara samma person som bara råkade klanta sig lite men är i grunden samma person men verkar ha svårt för att förstå att ens handlingar kanske fått den andra uppfattning om en.

Man verkar fatta att den andre vart sur/ledsen/etc, men man verkar inte riktigt greppa att det går mycket djupare än så. Det handlar inte bara om att förlåta ett "misstag" det handlar om att försöka avgöra vafan man ska tycka om den nya bild man fått av sin partner. 

Fast du verkar fortfarande inte ha förstått.... det kan aldrig bli even.... det handlar inte om att bli kvitt....det tankesättet tyder på att du ser ditt "misstag" som något separerat från dig som en egen entitet som man ska förhålla sig till.... det är inte ditt misstag han ska försöka komma över, det är att det var DU som gjorde det som han ska försöka förlika sig med. Det är den nya du som uppstått efter ditt "misstag" som han ska försöka förhålla sig till. Du ÄR inte samma person för honom som du var innan. Ett sånt misstag får en att ändra uppfattning om personen och kan faktiskt döda det man kände för personen, helt eller delvist.
Så även om man kan förlåta personens misstag så är det inte säkert att man känner likadant för personen längre för det är ju inte längre samma person som man trodde man kände.

Det spelar alltså ingen jättestor roll varför du gjorde det eller hur mycket du ångrat dig efter det. Människor gör sig en bild av andra människor efter vad de gör. Det är våra handlingar som definierar vem vi är för andra inte vilka vi själva tycker att vi är och vilka förklaringar vi har till våra handlingar. DET är vad många som varit otrogna verkar ha svårt att förstå. Alla snackar om det är mänskligt att fela och att omständigheter kan få en att göra saker och det stämmer kanske.... men det är precis lika mänskligt att helt eller delvist ändra uppfattning om en person efter att personen gjort något dumt. DET är också anledningen till varför det oftast är lögnerna och dubbelspelet som gör mer skada än misstaget i sig.

Det är betydligt lättare att svälja snacket om "mänskliga misstag" om personen kommer hem och berätta självmant om sitt misstag, för då raseras inte bilden man har av personens ärlighet lika mycket som om personen håller det hemligt och ljuger om det. För frågan som genast ploppar i upp då är ok, det är kanske mänskligt att fela, men hur är det med att stå för sina misstag? Inte nog med att du svek mig, du ljög dessutom om det, varför stod du inte för ditt misstag?

Det är därför jag skriver det inom citationstecken 

Otrohet är inte ett misstag sådär som att jag halkade på ett bananskal och råkade landa på erigerad kuk... misstaget består nog mer av medvetna beslut som man sen ångrar. 

Och ska man vara riktigt ärlig så tror jag inte ens många ångrar själva sexet och upplevelsen utan vilka konsekvenser det fick. Kommer man undan med det så tror jag inte man ångrar sig speciellt mycket.

Inte så konstigt det är ju så de allra flesta fungerar i alla andra sammanhang med. Om en kompis blåser dig på pengar så är det inte säkert att man vill vara kompis med personen längre eller ge personen en chans att blåsa dig igen.
Men av någon märklig anledning verkar många tycka att just otrohet är ett undantag och man förväntar sig nästan omänsklig förståelse och förlåtelse från omgivningen. Det naturliga när någon behandlar en illa är att man skyddar sig själv genom att säga upp bekantskapen. Det är också helt naturligt att känna sig sårad, arg och bitter, varför skulle det inte det?

Men här på FL så verkar vissa vilja få det att framstå som ytterst fult och totalt onormalt och att det är givet att svek och lögner ska bemötas med förståelse, förlåtelse och acceptans. Inte ens utomstående får kritisera för då är man bara så dömande... vilket i sig är ett jävligt märkligt argument... vem dömer INTE handlingar som sårar och skadar andra människor? Är det inte precis det man borde göra så att folk fattar att de är oacceptabelt?

Jag förstår att tilliten är borta, bilden de har av en är borta, allt ifrågesätts. Jag har fullföljt det jag sa att jag skulle göra, gå i terapi, förbättra mig själv och sakta vinna tillbaka tilliten. Sagt att han får fri tillgång till min mobil och se vem som skriver, men ibland blev han sur för att någon skickat en meme som varit av manligt kön och det blir liksom som att han bara då tycker det är samma sak som innan. Han har alltid ogillat vissa vänner jag har direkt och blir arg om de skriver, vilket jag kan tycka är rätt jobbigt för att det inte varit något men han har bestämt det är dåligt och så blir han sur om de skriver. Men var villig att vara transparent som möjligt så jag har försökt göra det som krävs. Men han har liksom i början varit ganska försiktig och varit osäker om han velat försöka, sen har han det och då var allting bra med oss igen och liksom bekräftade att han ville fortsätta och allt det där. Fanns ju inget tecken  på något annat och jag trodde ju honom. Ingen har tvingat honom att stanna, hade han bara sagt som det var så kunde vi ha pratat och löst det - antingen separera eller agera ut efter vad vi båda kände, inte typ skapa  drama och förvirring genom att ligga med någon utomlands en kväll och ha en relation med någon han träffat en kväll. Det klart man både blir förvirrad och vet inte vad som är upp och ner.