Min dotter vill inte vara ensam i skolan

Jag beklagar sorgen och förstår att ni går igenom en fruktansvärd tid. Om jag inte minns fel finns det någon organisation med andra likasinnade som förlorat någon nära anhörig, men jag kan ha fel.

Hur har dina andra döttrar hanterat sorgen? Kan syskonen finna stöd i varandra och låta livet rulla vidare med lek och skratt. 

Om jag förstod det rätt hade ni flyttat och bytt till ny skola när hon började i ettan, så hon kände inga kamrater på den nya skolan. Har hon nu hunnit lära känna några kamrater eller är hon fortfarande ensam för att hon inte kunnat lämna dig? Jag tänker att det är synd att skolan inte gjort en inskolning liknande den man har på förskolan för hon behöver frigöra sig och träna på att vara utan dig. Att ni inte lyckas med det på ett års tid är ju beklagligt. Rädslan för att du kommer försvinna är ju tyvärr något hon måste lära sig hantera och leva med. Hur gärna vi än vill rädda våra barn från jobbiga händelser så går det inte. 

Att anmälan gjorts till socialen innebär bara att skolan har följt sin handlingsplan vid hög skolfrånvaro. Tyvärr tror jag inte att barnet blir friskare eller mår bättre av att vara hemma på obestämd tid och isoleras från kamraterna och en så normal vardag det går. Som många skrivit är barns sorg randig, det vill säga de kan skratta ena stunden och gråta nästa.

Nu har jag ingen erfarenhet av sorg på så nära håll, men en av mina kollegor avled (valde själv visste vi kollegor) och jag och mina kollegor fick möta två klasser med chockade och ledsna elever. Första dagen var en sorgens dag och de fick prata, rita och skriva av sig och möttes av sina anhöriga efter skolans slut. Vårt mål resten av den terminen (någon vecka) var att bara göra vardagen så normal som möjligt och låta den rulla på parallellt med att sorgearbetet fick ske. Det var en väldigt konstig tid, då även vi vuxna hade vår sorg och om-tankar. Klassfotot fick vara kvar och vi hade en bild i vardera klassrummet. Jag tänker att din dotter kanske kan ha nytta av att ha en liten bok med bilder samlade på er familj med sig i skolan som trygghet. Jag tänker också att du genom att finnas till i skolan inte har gett henne en chans att ta en paus från sorgen.

Sedan hoppas jag att ni får ordentligt med stöd runtomkring och att hela familjen har någon form av samtalsstöd och att du även kan bolla tankar om dina döttrars sorg. Livet kommer gå vidare även om det inte känns så nu.

Sedan får skolan jobba på elevernas beteende runt omkring för det är absolut inte okej.