Upp med era ÄRLIGA förlossningsberättelser!!
När jag var gravid så läste jag ofta förlossningsberättelser där allt va så himla bra, vilket säkert stämmer för vissa men själv kände jag mig under min förlossning lite vilsen och rädd eftersom jag nästan aldrig hört dåliga och väldigt jobbiga sidor utav förlossningar. Är väldigt intresserad utav att höra om era erfarenheter och även bra för er som ska föda tycker jag så man vet vad som faktiskt kan hända att allt inte är så puttenuttigt eller att man har ont och sen är det över. Börjar med min!
För det första så började mina värkar med en helt vanlig magont under en hel natt, var nästan två veckor över tiden vid detta laget så kände inga större förhoppningar. Mot dagen börjar jag få väldigt lätta sammandragningar med säkert tjugo minuters mellanrum och åkte iväg till släktingar över hela dagen. Påpekar att jag har ont i magen och får då höra att värkar känns endast i ryggen (bullshit). Lossnar lite slemhinna också under dagen. Mot kvällen är det väldigt oregelbundna värkar men känns absolut starkare och jag har ont. Åker hem och väl hemma vet jag inte vart jag ska ta vägen under värkarna men är fortfarande oregelbundna ibland med 11 minuters mellanrum. Ringer fl och dom tycker jag ska ta alvedon att det kan verkligen inte vara på g ännu eftersom värkarna är oregelbundna och få. Här tycker jag man ska lita på sin magkänsla för jag hade så ont att jag spydde i värkarna. Sket i dom och åkte in iallafall. Får först en sån där som mäter värkarna runt magen och har såklart knappt ont när jag väl ligger där och dom påpekar flera gånger att jag kommer bli hemskickad. Men sen blir jag undersökt och är öppen 4cm, och får en plats ändå. Alltså, en fl kan vara igång med oregelbundna värkar!
Tar väl knappt en timma innan jag får lustgas och det här va en annan sak ingen sagt till mig att värkarna kan hålla i sig nästan oavbrutet i flera timmar, vilket det var för mig så jag var helt okontaktbar i flera timmar enda tills jag födde. Fick även epidural och den hjälpte knappt, hade så starka värkar att jag minns ingenting utav det ens kändes att få den, även läkaren fick göra om det flera gånger så var inte rädda för epiduralen!!
Det var det som var jobbigt för mig att jag hade förväntat mig att få vila, prata och kanske äta lite under förlossningen eftersom alla sagt att efter epiduralen känner man ingenting. Jag började känna direkt att det trycker nedåt och det gjorde svinont. Under kanske 3-4 timmar tog jag inte ens av lustgasen från mitt ansikte. Har hört att många känner sig rädda att vara kvar ensam i rummet men jag var så borta av smärta att jag inte ens brydde mig att min sambo åkte iväg och hämtade mat och var ensam i säkert närmare en timma. Jag pratade inte under flera timmar och hade ögonen stängda. Att gå upp och gå var helt otänkbart för mig. Sedan skulle jag börja krysta vilket jag gjorde i flera timmar utan resultat, var helt utmattad och fick dessutom feber på köpet. Hade alltid hört att det är några värkar sen är det över men så var det verkligen inte för mig. Bytte position flera gånger och var livrädd att bajsa på mig, (nej jag sket inte i det som vissa säger att man gör) och bad min sambo gå ut flera gånger för jag inte kunde kontrollera mig kändes det som.
Tillslut gick hjärtslagen ner vilket satte fart på barnmorskorna och läkare kallades in, då hade jag krystat i säkert 3-4tim. Jag bönade och bad om KS, men vägrades vilket jag ännu är arg över för nu började det värsta enligt mig. Läkaren fick trycka med all sin kraft på min mage, alltså han låg över mig och tog i allt han kunde med händerna på magen under värkarna medans jag fick krysta och två barnmorskor fick hjälpa mig ta i, så var det i säkert tio minuter innan bebis kom ut. Smärtan som kom när han tryckte på min mage, det kändes ärligt talat som att jag skulle dö. Låg där helt utblottad, utmattad och sjuk och det kändes som jag var en trasdocka när han bara tog i och tog i och hade det varit över revbenen så hade dom gått av, min sambo fick hålla mig still. Måste även påpeka att jag var helt tyst och förstår inte riktigt skrikandet i en fl. alla är vi olika. Ut kom bebis iallafall och måste tyvärr säga att jag var helt tom på känslor och förstod ingenting. Det var inte alls så som jag trott att man svämmar över av kärlek, utan allt var väldigt chockerande. Fick ha bebis kanske tjugo minuter och jag återhämtade mig nog mest, sedan skulle moderkakan ut och bebis togs ifrån mig till pappan. Återigen tryckte dom på min mage, den var helt öm och jag ville nästan gråta av smärta. Det var hemskt !! Det tog ett tag det med innan jag skulle sys, jag förstod redan att det hade blivit ganska illa eftersom det gjorde så ont när bebis kom ut och jag syddes i 3 timmar av 3 olika läkare, var helt borta av lustgas och mindes inte ens att jag hade fött barn. Det gjorde såååå ont och dom använde stora verktyg inuti. Tror det var en paus mellan att dom sydde som jag fick amma bebis lite och gosa men sen var det samma sak igen.
Det tog nog tre fyra dagar innan jag kom över vad som hade hänt och kunde börja njuta utav bebisen. Stygnen gjorde ont i flera månader efteråt och kunde knappt sitta.
Hoppas min fl inte skrämmer er allt för mycket för ut ska bebisarna iallafall! Nästa gång kommer jag böna och be om KS! Upp med era historier nu!!
Jag upplevde krystningsfasen som det bästa på hela förlossningen, jag är inte mycket för att vänta och bara ?hålla ut? som man ska göra under värkarna, utan trots att det gjorde svinont kändes det 100ggr bättre att få vara aktiv, jag sprack lite, bm bedömde det som en mindre grad 2 sprickning men på ett knepigt ställe så det tog lite tid att sy, jag märkte knappt detta, jag var så uppe i min son och för mig så sjöng änglakörer och jag var helt förälskad i honom från första stund, 5min efter han kommit upp på mitt bröst vänder jag mig till min och säger, det här, det här måste vi göra om! 
min man sa att han kunde sitta med honom (fanns en stol bredvid) men att separeras från båda var otänkbart så jag ville att han skulle stanna med mig, jag hade ju inte sovit på 1,5 dygn och blev rådd till att gå och sova. Sedan började en kamp, mot hans viktuppgång, få honom att amma, hålla temp, blodsocker, det ena avlöste det andra och början sprang vi mellan neo och BB innan vi till sist fick ett rum (helt galet har jag förstått i efterhand då jag ju inte mådde dåligt) jag var helt förkrossad och oförberedd på att det kunde bli så med en okomplicerad graviditet och fl. vi blev kvar på neo i nästan en vecka och ett tag kändes det som att vi aldrig skulle få ta med vår pojke hem. Jag är inte alls rädd att va gravid och föda igen, men livrädd för att hamna i en sådan situation igen. Nu vet jag dock mer och kommer kunna ställa krav, men som förstagångs mamma och skör som man är där i början så hänger man liksom bara med... Vår lilla kille mår toppen idag och har tagit igen allt, och är nu medel i både längd och vikt, men de där första dagarna gjorde att början på mitt föräldraskap blev helt annorlunda mot hur jag tänkt, och oron satt i länge, mest för att vi skulle separeras om han skulle bli inlagd, så ska det ju inte gå till men då det hänt så var jag livrädd för det väldigt länge och oroar mig för en liknande situation vid ett ev. Syskon.