Jag vill ligga med min kollega, är gift

Tack snälla du. Och tack för att du förstår vad jag försöker få fram.

Precis så är det. Jag behöver prata om det / säga det högt och vrida och vända för att själv komma fram till hur jag ska göra. Och jag har fått massor av hjälp redan att börja sortera mina tankar.

Men om just det vridandet och vändandet får mig att tänka klarare - det är just det som är svårt nu när jag står mitt i stormen och ska välja väg, varför får jag inte göra det då? Ingen behöver svara, och tycker du bara att det är menlöst så lämna tråden då?

Du har givetvis rätt TS, men det kan bli lite frustrerande sett från andra sida.

Om du tänker dig en person som står på taket till ett höghus och funderar på att hoppa ner och ställer frågan, ska jag hoppa? Ett antal skriver, nej gör inte det, några skriver, ja gör det. Skulle du inte bli lite frustrerad efter ett tag?

Att inte kunna skilja på sak och person, och att gå till personangrepp mot en annan människa är bara så lågt av dig och av flera i tråden!

Jag kan inte se någonstans att TS avser att sabba sin familj och fucka upp sina ungars tillvaro.
Det är ju bara något som du själv har hittat på till 100%.
Du uppträder på ett extremt fult sätt och det säger väl allt om vilken person du är.

Det hennes man inte vet mår han heller inte dåligt av.
Det gäller för hennes man, barnen, för dig och alla andra människor i hela världen.

Otrohet är inte ovanligt.
OBS: Jag säger inte att otrohet är bra eller att jag skulle rekommendera det rakt av i TS fall eller i något annat fall.
Men om man tittar faktabaserat på det så kan jag inte se att det måste vara så fruktansvärt dramatiskt och livsavgörande med otrohet. Känslomässigt kan det självfallet vara tufft att bli utsatt för otrohet.

Vissa tillåter sina negativa känslor att få bli hur dramatiska som allra helst medan andra inte låter känslorna styra och påverka på samma sätt. Vilket sätt är rätt och vilket är fel? Måste samma gälla för alla och under alla olika omständigheter? Vem bestämmer vilka negativa känslor som är rätt eller fel?

För rent faktabaserat måste inte en otrohet medföra några följder alls.
Det vore ju skillnad om t ex otrohet alltid och självklart medförde en könssjukdom eller någon annan påföljd. Men några sådana faktiska omständigheter finns ju inte!

Detta är ett av mina dilemman - eftersom vi de facto inte sagt något rakt ut. Om det är bättre att försöka göra det eller inte.

Tycker det är lite löjligt av TS att låtsas som att hon inte vet hennes känslor är besvarade av kollegan. Naturligtvis vet båda parter att vad dom håller på med inte längre kan kallas flirt, utan att dom klart har passerat gränsen till otrohet som än så länge är emotionell men som båda parter vet kommer att sluta med sex. Det är ett långt pirrande förspel dom håller på med. Tycker också att det är lätt att förutsäga vad kollegan kommer att säga om han blir konfronterad med TS känslor för honom. Han kommer att komma med ett dubbelt budskap, som säger att hans familj är det viktigaste och att han inte vill riskera något, samtidigt som att sänder ut en inbjudan till mera intimitet i en obestämd framtid. 

Men vi har inte sagt något rakt ut, nån av oss. Jag kan inte med 100% säkerhet veta vad han tänker - vi har inte sagt att vi gillar varann eller vad vi vill, varken han eller jag. Men stämningen i rummet är det som talar. Men vi har inte sagt nåt och inte rört varann, inte ens en kram. Så nej, jag anser inte att jag passerat gränsen för otrohet för det. Att jag här väljer att tänka högt är för att få hjälp att reda ut mina förvirrade tankar. Jag vill inte att han ska lämna sin familj heller. Jag är bara förälskad i en man jag inte får, samtidigt som jag älskar min man. Jag begär inte att nån ska förstå, jag berättar bara vad jag känner.

Men du nog rätt i att risken är att stämningen byggs upp mer om någon av oss sätter ord på det.

Läser du ens vad jag skriver?! Hur har jag tagit det ett steg närmre idag t.ex? Se mitt inlägg ovan detta. Och läs igen vad som står i TS en gång till.

Jag rådfrågar här för att jag ÄR rädd att jag är på väg över gränsen, men jag har inte gått över nån än. Nej, jag har inte gjort allt för att förhindra det, det står ingenstans och det har jag inte påstått. Men jag inser att jag nog måste det.

Det är du som är larvig och uppträder fruktansvärt tarvligt när du dömer en annan person som du inte ens känner. 

Du påstod och förutsatte att TS faktiskt skulle fucka upp sin familj.
Om du hade pratat om TS vilja så hade det varit en helt annan sak, liksom om du på ett vettigt sätt redogör för att det enligt din uppfattning finns en risk.

Men fortfarande anser jag att du är skyldig TS och alla andra, i denna tråden och i alla andra sammanhang, att skilja på sak och person.
Du har ingen som helst rätt att gå till personangrepp!

Jag har ingenstans ursäktat otrohet.
Jag har bara redogjort för vad som är sant och med verkligheten överensstämmande.
Men att du och andra tillåter era känslor att skapa en katastrof bara för att TS eller någon annan kanske känner sig dragen till, känner lust eller kanske tom vill vara otrogen, har ju ingenting att göra med vad som faktiskt har hänt!
Vem är du att fördöma någon för att hon känner sig sugen att vara otrogen?
Du uppför dig ju som att hon faktiskt redan skulle ha varit otrogen.
Och du uttalar dig på så sätt som om det i så fall var du som var drabbad av hennes otrohet.
Hur f_n tänker du människa?

Förklara gärna så att jag med förstånd som en fiskmås kan förstå (så kanske du själv också klarar av att förstå?):
Vad är det som faktiskt är så fruktansvärt allvarligt för dig med att TS vill/har lust att vara otrogen?
Att du får någon sorts känslomässig kortslutning verkar ju tydligt, men vad beror det på att du tillåter dig känna så? Vad menar du att hon faktiskt har gjort för fel och hur drabbar det dig?
På vilket sätt anser du att hennes/lust vilja motiverar att du tycker du har rätt att gå till personangrepp mot henne?

Jag tror inte att min man skulle uppskatta det nej. Men han skulle uppskatta om ett sånt samtal ledde till att vi la ner nåt innan det startade.