"Styvförälderns" roll med barnbarn.
Jag och min sambo fick barn i juni. Häromveckan tog hon upp en sak med mig som var ganska jobbig.
- hur ska vi göra med C?
C är min mammas man, men jag har aldrig sett honom som min styvpappa, och jag har heller aldrig sett min pappas flickvän A, som min styvmamma. Av helt olika anledningar.
Skillnaden mellan dem är att pappas flickvän A, är en varm, intelligent och generös människa som varit precis som en familjemedlem ska vara, under hela mitt liv.
Och mammas man C, misshandlade mig psykiskt och fysiskt under min barndom.
C, kom in i mitt liv strax efter mammas och pappas skiljsmässa antar jag. Det är lite luddigt när, men jag vet att jag var 5-6 år. I början var han snäll och rolig, tog mig med på coola saker, och lånade ut sitt tvspel.
Men någon gång efter han flyttade in så började han behandla mig som om att jag inte var värd något.
Så mellan åren 6 till 16-17 fick jag varannan vecka utstå bråk i hemmet, verbala kränkningar, skitsnack bakom min rygg. blev slagen vid några tillfällen. Hot om våld ständigt och jämnt, och hade blivit slagen oftare om jag inte hållit käften.
Så fort jag försökte yttra mig om vad jag tyckte så var jag "uppkäftig!" och "kommer åka på en örfil!" eller "titta på mig när jag pratar med dig! annars tar jag dig i öronen och TVINGAR dig att titta!"
Han hotade vid flera tillfällen att han skulle döda mig. Dessa var tomma hot men det var ändå hemskt att höra.
Har aldrig förstått vad morsan sett i honom. Hon brukade skrika åt honom att lägga av när han snackar skit om mig, eller skäller på mig, men inget mer.
Kanske lite för mycket detaljer, men det är så den människan sådde ett stort jävla mörker inom mig.
Jag vet att det finns många därute som var med om mycket värre saker under sin uppväxt, men så förnedrad, liten, feg och ynklig han fick mig att känna mig gjorde att jag hatar honom mer än någon annan. Ibland går det inte en dag i perioder utan att jag tänker på honom, eller tänker låtsasscenarion där jag står upp mot honom och slår in skallen på honom.
när jag var 16-17 flyttade jag permanent in hos farsan, och då upphörde allt detta. En gång var han dryg dock.
Annars har vi inte haft några problem än. Jag hatar honom men vi kommer överens och vi är en familj när vi ses, och jag står ut med det för mammas och syrrans skull. Vi kan ha genuint trevligt, även om jag ibland sitter och undrar om han kommer flippa över något.
När och min sambo träffades och hade varit tillsammas något år så var vi på middag och han hade druckit lite och berättade om hur jävlig hans farsa hade varit (långt värre än C var mot mig) och jag tycker synd om honom. Och då sa han något i stil med "jag vet att jag gav dig mycket ofärtjänt, och jag ber om ursäkt för det. Man ska inte bli som man själv blev behandlad, men ibland blir det så, tyvärr"
Jag godtog hans ursäkt, fast jag kommer aldrig förlåta honom, men det behöver han inte veta.
Nu till problemet, vilken roll ska han ha i mitt barns liv. Hans fru är ju farmor. Min Morfar hade en fru som jag kallade mormor+namn men min riktiga mormor kallade jag bara för mormor.
Oavsett hur mycket jag hatar C, så vill jag inte att min son ska behöva se på honom som en hemsk och ovälkommen människa. C är välkommen till oss så länge han beter sig som folk, vilket han har gjort sedan jag flyttade.
Sambon sa att problemet är ju att vi inte kan kalla pappas tjej A för "styvfarmor" om vi inte kallar C för "styvfarfar" det blir förvirrande för barnet, och kommer det fram att vi kallar dem olika kan det låta orättvist och bli dålig stämning, och jag vill inte att det ska bli det, och framför allt inte att pojken min, ska få dåligt samvete när han inte ens gjort något fel.
Häromdagen pratade jag med mamma och då avslutade hon med "hälsa pojken, från farmor och styvfarfar" med lite försiktighet på "styvfarfar" som för att se om det var okej. jag sa bara "jadå, det ska jag"
(sist de var över höll C honom i knät, och det kändes lite märkligt att se det.)
Vill min grabb se C som en styvfarfar så får han det. Jag är säker på att han känner sig utanför och vill vara farfar själv, och syrran (hans dotter) är inte på ett ställe i livet där barn ens är på tanken.
Jag hade tänkt prata med mamma om C, långt tidigare, men inte vetat hur jag ska göra det. Har sagt flera gånger att hon vill vara barnvakt, och det är klart hon kommer vara det.
Men jag vill att hon ska veta att jag inte kommer acceptera att C på något sätt behandlar min son som han behandlade mig. Dock är jag rädd att jag kanske drar upp gamla saker som vi alla lämnat bakom oss. Om hon ska säga till C att "han sa att du inte får bete sig bla bla" till exempel.
Det jag egentligen vill säga rakt ut är att om C på något sätt gör illa min son, så kommer jag slå ihjäl honom. Jag tänker tanken ofta att han skulle rycka tag i honom, hota honom, eller slå honom för någon skitsak, som han gjorde med mig. Och då börjar jag koka av hat. För det är en sak som är säkert, gör han illa min son, så kommer jag ge igen för allt han har gjort, på en och samma jävla gång.
Barnmisshandlare har inget människovärde enligt mig.
Vad har ni för erfarenheter med relationer till en sådan här barnbarn/styvförälder-situation"? Jag vet inte hur jag vill göra, men för mig är det viktigast att min son är glad och har en bra relation med alla i familjerna. jag kan stå ut för hans skull, så länge som C behandlar honom rätt.