Sambon har noll förståelse för amningen

Vad är det med somliga? Man blir ju nästan mörkrädd av vissa inlägg.
När mina ex var mamma-lediga o jag jobbade så tog jag allt med barnen
när jag kom hem. Hon hade ju träffat barnet hela dagen så jag ville ju göra det
när jag var hemma. 
Verkar ju när man läser att en del snubbar lägger ner engagemanget
när spermien nått fram till ägget.
Visst - det finns gnällkäringar också, inte tu tal om annat.
Är det konstigt att separationer o skilsmässor är vanliga i "barna-åren"???

Hur kan någon, menar verkligen någon, endaste människa gå med på detta? Det är för mig helt ofattbart? Känner ingen bekant som lever så här och hör ingen kollega som verkar ha sådana levnadsförhållanden heller.

Jag ser bara två alternativa lösningar:

Antingen accepterar du att ha det som du har det, TS. Och då är det väl enklast att fortsätta anpassa dig till din sambos behov, liksom era barn också tvingas göra. Du får helt enkelt gilla läget och sluta gnälla om det då det är helt och hållet självvalt.

Eller så bestämmer su dig för att du inte accepterar läget. Tänk noga genom hur långt du är beredd att gå för att stå upp för dig och dina barn. Och sedan håller du den linjen stenhårt. Innebär det att bryta förhållandet så får det göra det. Kanske behöver sambon bo solokvist ett tag för att lära sig att ta hand om sig själv. Därefter ta barnen gradvis ensam så han lär sig att bli pappa (för just nu är han ingen pappa, han har bara avlat dem). Så småningom kanske han får andra värderingar?

För mig hade det varit ett väldigt enkelt val.