Ny forskning om bonusfamiljen - håller du med?

Vad bra att du är i en bonusfamilj som funkar! Känner igen det där med min egen styvmamma, hon la sig aldrig i något föräldraansvar utan var mer som en vuxen vän, har en jättebra relation med henne...

Jag tycker att jag har en fin relation med mitt nuvarande bonusbarn men bara så länge jag håller mig undan allt ansvar och bara plockar russinen ur kakan så att säga. Så fort jag börjar ta mer ansvar irriterar jag mig på barnet och känner mig bitter. Tyvärr är jag och min partner inte överens om vilket ansvar jag ska ta, han vill hellre att jag engagerar mig mer, tar hälften av allt i hushållet, hittar på egna grejer med bonusbarnet, tar det mesta av ansvaret över det gemensamma barnet etc. vilket jag vägrar. Det leder till en massa gräl.

Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.

Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!

Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.

Vad tråkigt att det har utvecklat sig så. Men om DU mår bättre än på flera år så verkar det ju ändå vara något positivt!

Jag hade från början en negativ inställning till min styvmamma, de första tio åren typ...just nu ser jag ingenting positivt med att bo ihop med bonusbarn, även om jag tycker om barnet. Vi får se hur det utvecklar sig! Jag försöker att njuta de veckor vi är själva och hantera de andra veckorna genom att hitta på saker utanför hemmet och jobba extra mycket.