Ny forskning om bonusfamiljen - håller du med?
Check på samtliga punkter
Inlägg från: sextiotalist
|
-
-
Vad tyst det är i tråden, jag hade förväntat mig en drös personer som skulle skriva att det är så fel att kvinnorna tar en roll där de tar ett steg tillbaka och att dessutom de mår bra av det (och att det är också den rollen som fungerar bäst för barnen rent generellt).
-
Och inte minst, en partner som ser en, som inte ställer krav/förväntningar som man inte vill/kan leva upp till.Siden skrev 2018-12-13 09:22:53 följande:
Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.
Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!
Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.
Nu är sambons barn vuxna och vi ska rå om dem några dagar innan jul och vi ser verkligen fram mot att träffa dom. Det var väldigt länge sedan alla tre barnen (vår gemensamma och syskonen) träffades under så lång tid och inför jul. Relationen mellan oss är otvungen, inga mörka moln, helt enkelt precis som man önskar. -
Jag skulle nog säga att 100% av barnens välmående hänger på föräldrarna. Dels att inte pådyvla barnen relationer som de inte är bekväma med hemmavid (den biten får barnen möta i sin vardag utanför hemmet ändå) men också att ta ansvaret över när barnen far illa när en ny partner kommer in.Chattisen skrev 2018-12-13 10:03:44 följande:
Tror att det till stor del handlar om intresset från bio föräldrar för sina egna barn, samt ålder på barnen när bonus kommer in i bilden. Att ta till sig barnets behov och kunna backa när barnet inte har ett behov av sin bonusförälder.
Beter sig den nya kvinnan eller mannen illa mot barnen, då är det även förälderns förbaskade ansvar att inte utsätta barnet för detta. Beter sig barnet illa mot den nya, även om det inte finns någon mer anledning än att den nya är ny, så är det också förälderns ansvar att hantera detta.
Sedan har man som ny självklart också ett ansvar att bidra till att relationen fungerar.
Själv är jag väldigt förvånad när man envisas att flytta ihop även om man känner att relationen till barnen inte är bra, att föräldrar släpper in nya personer som sambos när man märker att det inte fungerar.
Själv är jag så ego, så jag hade inte velat bo ihop med någon som tycker illa om mig.
Och konflikter, det kommer dyka upp, hur stabila relationerna än är, och det är ofta jobbigare med dessa konflikter för att man har inte samma bas att stå på som föräldrarna. Men jag måste nog erkänna att jag var väldigt frustrerad när sambons barn var i puberteten, men insåg när min egen son kom dit, så hade jag som icke-förälder en mycket mer lättare situation än vad föräldrarna hade.