Ny forskning om bonusfamiljen - håller du med?

Det är helt frivilligt att vara/bli bonusförälder. Vill man inte det ger man bara fan i att bli tillsammans med någon som redan har barn, svårare än så är det inte. Så sluta gnälla.

Vem bryr sig va du tycker. 

Det finns ju visst positiva saker med att vara bonusmamma - men det tar ju kanske mellan fem och sju år innan dom grejerna börjar visa sig....i början är det mest en minusfamilj.
Men tänk att få ha ett barn (senare vuxen) i sitt liv som är som en vän och som man inte har behövt bära eller föda eller ta en massa föräldraansvar över. Vilken rikedom. Jag hoppas att jag och mitt bonusbarn kan ha en lika fin och kravlös relation som jag har haft med min styvmamma - hon är som en extra vuxen som är fin och respektfull och klok, en tillgång i mitt liv. Det är väl inte så illa? Det är ju något extra, utöver ens egna barn och familj.

Men samtidigt så vet jag att det innebär en risk att bli bonusmamma, och hade jag vetat vilket merjobb det var i början hade jag nog passat den här bollen. Faktiskt. Jag känner verkligen igen mig i liknelsen i att stressen motsvarar att ha ett barn med Adhd eller värre - inte för att jag vet hur det är att ha ett barn med Adhd.
Men stress-nivåerna av att inte kunna läsa av bonusbarnet eftersom man inte känner det så väl, inte kunna förutsäga hur barnet ska bete sig idag (inkluderande/avvisande/likgiltig inför en), stå maktlös inför många situationer i hemmet som man inte kan påverka, aldrig kunna slappna av hemma i bonusbarnets närvaro, konflikter med den vuxne partnern om bonusbarnet, att känna sig utanför i sitt eget hem och i sin egen familj, att ständigt trippa på tå, ständig oro, ständig känsla av otillräcklighet och dåligt samvete....plus då avundsjukan mot ens partner för att den har barn med en annan kvinna och svartsjukan som visar sitt fula tryne då och då. Inte lätt! Lägg till en massa ilska och bitterhet och frustration över kontrollförlusten över ens liv så har du en komplett bonusmamma. Och tänk att detta pågår i flera år. Inte konstigt att 66 % av alla bonusfamiljer separerar?!

Det gäller att ta hand om sig själv och vara riktigt ego, som styvmamma! Och ställa krav på sin partner. Annars blir man bitter och arg.

Och inte minst, en partner som ser en, som inte ställer krav/förväntningar som man inte vill/kan leva upp till.

Nu är sambons barn vuxna och vi ska rå om dem några dagar innan jul och vi ser verkligen fram mot att träffa dom. Det var väldigt länge sedan alla tre barnen (vår gemensamma och syskonen) träffades under så lång tid och inför jul. Relationen mellan oss är otvungen, inga mörka moln, helt enkelt precis som man önskar.