Hej! Hoppar in här hos er med, ni verkar ha det så trevligt så :D 25 år med sambo, tog sista p-pillret för tre veckor sedan. Känns väl som en liten önskedröm att det ska lyckas bli en liten knodd redan nu.
Fick dock positivt äl-test 11/12 som sen blev svagare på kvällen och dagen efter, hoppas att det stämde och att kroppen redan satt igång, om cirkus en vecka får vi se om det gått vägen, åh!
När väntar alla sin mens? :) Kan vara kul när man följs åt.
Ju mer jag tänker efter så känner jag mig lite lost denna månad. Är inte alls säker på när mensen tänker dyka upp eller om det stämmer. Någon mer som kan bli såhär uppgiven ibland.. Kanske helt obefogat, håller på med temp, med äl- stickor men blir så osäker ibland. Natural cyckel har varit på dagen sen jag började och satte i gång med feritily friend häromdagen också
Och jo jag är sjukt uppgiven. 8 missfall nu och hormoner som jag äter som sprutar åt alla håll samt en make som snart inte vill försöka pga alla missfall. Så ja, allt känns hopplöst. Plus att julen är en dum högtid som får mig att vara ensam med sorgen..
Jag också. Min pappa dog två dagar efter att min son fått en CPdiagnos så jag var skör innan.. börjar bli långtråkigt att va sjukskriven dock så hoppas på plugg i januari.
Tack för pepp!!
Vi får stötta varandra där också :) Har precis börjat små jobba efter en lång sjukskrivning av utmattning och ångest.
Vi får peppa varandra! Kram
Det är så lätt tro man är ensam, särskilt när man har jobbiga känslor som känner för käka en till middag typ varje dag. Dock är man sällan ensam.
Jag vet ju inte mer om din livssituation än det du valt att berätta, men det kan ju vara så att du inte varit mottaglig på det planet. Man kan ju önska sig saker, det gäller ju allt i livet, men ibland är man liksom inte redo starta resan. Visa resor tar liksom form när tiden är inne och man är bered på lite kasta sig ut. Om du förstår hur jag menar <3
Förlåt om jag lägger mig i men jag trodde aldrig jag skulle vara redo för barn.. eller jo då jag redan har men han har en cpskada så nöjde mig i 6 år. Näst värsta graden. Men mär han började gå, vilket läkarna trodde var omöjligt, så såg jag ett ljus igen. Att det fanns plats för fler. Men ingen av alla graviditeter vill ju stanna så jag kanske får godta att det är så.. men samtidigt finns en enorm längtan för småsyskon. Så att det sliter i hjärtat... alla mina symtom är kvar på att vara gravid men testen blir svagare och svagare så vågar inge hoppas. Spyr och sover mest.. vill bara börja blöda och gå vidare. Varje månad likadant..
Har du pratat med en BM eller gyn?
Jag har inte själv varit med om varken en graviditet eller ett missfall så jag kan inte ens börja försöka förstå hur då mår. Men jag frågar för att jag dels undrar om det kunde vara utomkveds, i vilket fall du kan behöva få läkarhjälp, eller om det kan vara något annat.Har du pratat med en BM eller gyn?
Jag har inte själv varit med om varken en graviditet eller ett missfall så jag kan inte ens börja försöka förstå hur då mår. Men jag frågar för att jag dels undrar om det kunde vara utomkveds, i vilket fall du kan behöva få läkarhjälp, eller om det kan vara något annat.
Jag läste en tråd med en kvinna här på FL som sa att hennes test till slut blev negativa för att hon hade för mycket hcg i kisset så testen kunde inte hantera det. När hon spädde ut kisset med vatten blev de starkt positiva igen. Men jag kommer inte ihåg hur långt in i graviditeten det här var.
Jag önskar med allt jag har att du får behålla det här lilla pyret.
Mja säker och säkert.. skulle gissa på det iallafall. Så pass att jag kan ge min högerhand. Annars ökar testen om hcg fortsätter. Men nu är som blanka och ingen blödning.. så hopplöst..
ja det är otroligt jobbigt med symtomen. Måste ställa växlaren för att ta mig till förskolan på EM för jag sover bara.. och spyr morgnar..
Tack så hemskt mycket! Är också glad över att pojken går! Idag var första gången han lyckades klä av sig inför natten! Glädjetårar!!
Nä du har rätt men det känns fel om du förstår att ha sån tur med ett barn att han kan gå trots läkarnas svar och sen längta efter ett till. Jag vet inte men min son betyder mer än livet och då känns det ?girigt? att önska föer typ. Kanske knäppt av mig och jag försöker tänka bort det men när plussen kommer och missfallen strax därefter så kan man inte låta bli på nåt sätt..