Tjurig 11åring
Jag bor med min sambo, sambons 11 åriga son och min 3 åriga dotter.
Problemet är min sambos son. Han är alltid tjurig! Alltid. Jag har nog nästan aldrig sett honom le eller hört honom skratta. Han är inte arg och exploderar, han liksom är negativ och sur. Han klarar inte av tillsägelse, då brukar han oftast bryta ihop och börja gråta. Man kan liksom inte säga till honom någonting utan att han svarar med ett otroligt tyst "mmh" eller något otrevligt tillbaka.
Han har sitt rum på nedersta våningen och vi andra bor där uppe. Vi har kök, toa och vardagsrum uppe. Den enda gången som han sitter där uppe och umgås med oss är när vi äter mat. Direkt efter maten så skyndar han sig ner.
Det har varit tufft med honom väldigt länge..han bodde på hos sin mamma för 2 år sedan men hon missbrukade cannabis och hade mycket fester. Hon har haft sex med sin äldsta sons kompis. Rökt cannabis med sin äldsta son. Det var ingen bra miljö för 11 åringen. Han låg efter i skolan, var ute sent på kvällar/nätter vid 10 års ålder och rökte och hittade på bus med äldre barn. Han borstade nästan aldrig sina tänder och drack cocacola morgon som kväll. När han kom till oss kunde han nästan inte läsa eller skriva och hade aldrig gjort en läxa i hela sitt liv. Att komma till oss blev en stor omställning där vi hade krav och regler! Inga sena kvällar, man borstar tänderna 2 gånger, man gör läxor innan man spelar eller går ut osv. Missköter man sig får man någon konsekvens.
Sonen är också väldigt tystlåten. Han pratar otroligt tyst och han tilltalar oftast bara sin pappa. Han till och med viskar saker till sin pappa och ibland säger han att han vill prata med sin pappa SJÄLV. När han är där nere på sitt rum så brukar han ringa till sin pappa och tex be om att han ska komma ner med en macka osv. Fast han är fullt kapabel till att göra det själv.
Hans beteende tär på mitt och min sambos förhållande..sonen sprider sån negativ energi runt sig. Han vill inte umgås med oss alls verkar det som, vilket är jätte tråkigt. Det känns som om jag knappt känner honom.
Vet inte vad jag ska göra i den här situationen..vet inte vad jag vill ha för svar heller. Kanske någon som har upplevt liknande?
Dels har han förlorat sin mamma, som ju betyder mycket för honom även om hon är helt värdelös i sin mammaroll. Sen fick han komma till er med den omställning det inneburit.
Och det att alla ni andra bor på övervåningen och har allt där utom just hans rum - det skär i mitt hjärta, han måste känna sig så utanför. Såklart han inte vill vara där med er och era krav på att han ska vara glad för att få vara där.
Hjälp nu genast den stackars pojken innan ni har riktiga problem att handskas med. Han behöver hjälp av psykolog eller kurator för att prata om det han varit med om. Han behöver få bo med vuxna som älskar och accepterar honom oavsett om han är tjurig eller glad! Han som alla andra måste få visa sina känslor! Du och pappan ffa pappan, behöver ju göra allt ni kan för att bryta igenom pojkens skal och få honom att förstå att han är älskad och duger som han är.
Du kanske borde prata med nån psykolog också så att du fattar vad det handlar om att vara vuxen i samvaro med barn.
Och VARFÖR för han inte få prata med sin pappa SJÄLV???