Nu måste det få ett slut

Blocka! Du ska inte ens behöva se att det kommer sms. man blir stressad av sånt, jag vet, så det är bättre att man inte ens märker dem. 

Har du berättat för sonen om att ni ska skiljas? Visa honom papperen så blir det mer verkligt för dig och också mer noga med att du faktiskt aktiverar hela processen direkt. 

känns som att han inte vill unna dig egen tid med sonen för han är så jädrans svartsjuk på att han är så älskad!  herregud vilken man! känns som han vill förstöra eran tid tillsammans och därav dessa sms..

snälla du stå på dig! om du ger han en chans till så faller ni in i samma fotspår ganska snart och han känner nog att han vet precis hur han kan behandla dig då han vet att du kommer komma tillbaka efter han smörat lite..  usch känner så igen mig i de du går igenom..

har han inga barn själv?

var stark du kommer klara de här om du bara bestämmer dig, tänk på vad underbart din son och du kommer ha de. din son kommer att märka att du blir mer harmonisk, kan tänka mig att du blir stressad av din man..  usch vad jag känner med dig. snälla var stark bara du kommer klara detta. du kommer må dåligt ett tag efter du bestämt dig för mannen gjort en svag. Men sen, gud vilken harmoni du kommer känna.. kanske du behöver gå och prata av dig med någon ? så han inte "lurar" tillbaka dig

Konkretisera för dig själv. Vad exakt ska ha hänt på torsdag? Om du bara tänker att ?då ska det vara slut? så är det alldeles för abstrakt och du kommer sitta på fredagen och ha ett nytt samtal med mannen om huruvida ni passar ihop eller ej.

Skriv en lista, listor är bra.

T ex: var sover du torsdag natt. Var är dina kläder. Vilka saker/möbler tar du med dig från lägenheten och när gör du det. Behöver du en flyttbil och när ska du hyra den och vad kostar det. Behöver du hjälp att flytta och vem kan du fråga. När meddelar du din son att du nu bor hela tiden i lägenheten.

Om du menar allvar med att torsdag är sista datum så behöver du göra en plan för dagarna innan för det är en del att fixa. Risken är annars att torsdag kommer och torsdag går och det enda som händer är att du skjuter upp datumet ännu en gång. Och om 10 år sitter du fortfarande med samma man och är ännu mer ledsen och förbittrad och undrar vart livet tog vägen.

Jag har varit i en liknande situation men mycket mildare så jag förstår dig delvis. Har du någon du kan prata med om detta, som kan stötta dig? Kan du ringa Kvinnofridslinjen? Tror det är bra att prata inte bara skriva här. Du kommer säkert ha massa skuldkänslor. Det är inte ditt fel. Han har tryckt ner dig, gjort dig svag. Men du är så värdefull. Lyssna inte på kommentarer som säger att du är mesig. Bara den som varit i liknande situation kan förstå.

Tack, ja, det är enklare att förstå denna situation om man själv varit med om något liknande.Är så lätt att tala om för andra hur man ska göra när man inte själv upplevt hur det är att vara så nedtryckt och att ens egen självbild blir helt förändrad.Man tror till slut att det han säger är ju sant, att ens egen bild av den man är inte stämmer. Jag går hos en terapeut och pratar.Det är jätteskönt att prata av sig där.

Va bra. Har du även några vänner eller familj du kan prata med? Som kan stötta dig, som du kan ringa till när som helst? Någon du känner som gått igenom något liknande? Jag önskar du vågar lämna och klippa banden och ta all hjälp du kan få!

Det bästa jag tror du skulle kunna göra är att ta ledigt från jobbet och åka iväg typ 1-2 månader till släktingar. Berätta hur det är för dem och be om hjälp. Skriv ett sista sms till honom där du förklarar att det är slut och att du inte vill bli övertalad att fortsätta eller höras mer och att papperna kommer på posten. Att du nu behöver vara själv och få distans och att du kommer lägga bort mobilen och inte titta på den. Och att du hör av dig om dina grejer i lägenheten när du känner dig redo.

Sedan ger du mobilen till en släkting du litar på att ha den. Släktingen läser alla sms och kan visa dig om det kommer ngt akut (från tex någon annan) men se till att du inte läser dumma sms från honom. Så skickar du pappren på posten.

Sedan så när du känner dig redo och stark så åker du och släktingen dit och hämtar grejerna när han inte är där. Kanske tom släktingen åker själv med någon annan och du inte följer med. Men det behöver du inte bestämma på länge.

Det viktiga är att du får distans, stöd och tid.

En annan som var i liknande situation och hade svårt att bryta och blev övertalad tillbaka hela tiden gjorde så här och det funkade.

Så makalöst jobbigt det här är.Nu idag så fick han reda på att en nära familjemedlem ligger för döden, han ska åka dit imorgon och var jätteledsen för det.Han säger att han behöver mig och mitt stöd.Helst ville jag bara säga att jag vill inte och hoppa ur hans bil.

Nu ska jag till gymet och bara rensa huvudet...

Men du, hur trist det än är att han har en familjemedlem som ligger för döden så får han helt enkelt söka stöd hos de andra som säkert också är ledsna. Hur länge har denna släkting varit sjuk? Är det något han känt till innan så kan du vara rätt säker på att han använder det här som ett sätt att dra dig tillbaka, att du ska få dåligt samvete. Vad innebär "ligga för döden" i det här fallet? Har personen ett dygn kvar eller månader? 
Jag låter kanske fruktansvärt okänslig och cynisk men du måste prioritera dig själv nu. Är det inte det här så hade han kommit på något annat där han behöver ditt stöd. 

Hoppa ur hans bil? Vad i hela fridens namn gjorde du i hans bil?

Precis vad jag skulle skriva. Jag börjar undra om TS mest vill skriva av sig för att orka stå ut liiiite till med den här mannen. 

TS, du gör som du vill, men jag lägger inte mer tid på att tjata på en vuxen person som inte tar till sig. Jag VET att det är svårt att ta sig bort, been there done that. Ingen här kan få dig att lämna, vill du inte så vill du inte. Av någon anledning verkar du inte redo och den som får ta smällen är ditt barn. Ditt barn som du på detta vis visar att dig får man behandla hur som helst. Som får lära sig att det är ok att bete sig vidrigt, tjejer stannar ändå. Förhoppningsvis gör allt detta att din son försöker göra allt för att inte bli som den här mannen, men det kan likväl bli så att han blir likadan. 

Åker du ifrån din son som du inte sett på två veckor för att mannen som anklagar dig för att ha en incestuös dragning till din son behöver din axel att gråta ut mot? Vet du - du felprioriterar.

Som flera har skrivit så förstår man att det är svårt att ta steget och det märks att du mest prövar tanken. Du vill egentligen inte lämna, inte än iaf.

Det som är bra är att din son slipper träffa mannen iaf. Så egentligen är det bara du som tar direkt skada. Sen mår väl inte din son jättebra av att du ständigt är uppriven men det verkar ju inte vara så mycket att göra åt. Du väljer faktiskt detta. Och jag har förståelse för att man kan fastna i en destruktiv relation osv men det känns lite udda att du hur enkelt som helst kan säga att han misshandlar dig psykiskt men ändå inte gör något alls för att lämna.

Det låter hemskt men ibland undrar jag om det inte finns en dos bekräftelse i att stanna hos såna män. Känna sig viktig typ. Och vara ett offer utan något eget ansvar. Och ja, jag vet att misshandel kan leda till sådant men guess what - man kan dra sig ur ett förhållande ändå.

Hur har det gått?

Läste bara trådstarten men för mig låter detta som en solklar narcissist!

Spriiiiing och se dig aldrig om igen!