Partner nedstämd pga. minskat sexliv
Jag och min partner har varit tillsammans i ca 1.5 år och haft ett aktivt sexliv framtill för fyra månader sen. Orsaken till denna förändring var att jag satte in en hormonspiral vilket dels innebar mycket smärta för min del samt minskade min sexlust drastiskt. I samråd med vården menade vi att jag fick ge detta preventivmedel minst tre månader för att se om det rättade till sig med smärtor och sexlust. Under samtliga månader har jag haft ont från och till men vi har ändå kunnat ha sex ett par gånger i veckan, utan att det orsakat smärta. Däremot har jag inte direkt kunnat känna lust på samma sätt, och jag kan inte avgöra om det beror på chocken och rädslan som kom av insättandet av spiralen eller av att hormonet som påverkar mig rent biologiskt.
För ca 5 veckor sen började smärtorna hålla i sig, och det krampade ordentligt. Varje dag fick jag återuppleva smärtorna som var vid insättandet - smärtor som får det att svartna för ögonen. Jag sökte mig till vården där jag fick komma till gyn och det visade sig att jag hade fått äggstocksinflammation. De satte mig på en 10-dagskur av antibiotika vilken jag avslutade för ca 1.5 vecka sen. Sen dess har jag inte haft någon vidare sexlust. Jag har fortfarande ont och ska boka en gyntid för att ta ut spiralen - eftersom det inte blir bättre. Av rimliga skäl är min kropp trött och känner inte riktigt för att engagera sig i sexuella relationer.
Detta tror jag delvis beror på att min kropp är trött men även för att mitt huvud är helt slut. Under denna tid har min partners självkänsla dalat och eftersom vi inte har sex och för att jag har minskad sexlust till följd av smärtorna så känner han sig som mindre av en man, som ett pervo för att han onanerar och menar att vi inte uppfyller det ideala sexlivet. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till eftersom jag helt enkelt känner att jag inte orkar bära honom. Han menar att han mår dåligt över att vara nära mig eftersom det ger honom ångest av ovannämnda skäl om vi inte har sex och han pratar knappt med mig när vi är hemma för att han är så nedstämd. Han borde ju vara den som bär mig nu när jag varit sjuk, han borde varit den som var där för mig när jag ansvarar för preventivmedel och han borde kunnat komma över sitt ego för att stötta mig när jag var den som bar den tyngsta bördan. Besvikelsen är total. Har vi pratat om detta? Absolut, och han menar att han inte skyller på mig men ändå behandlar han mig som jag gjort något fel.
Hur tänker ni? Hur hade ni reagerat om ni var i min, respektive hans, position?
Tack för svar!