Alla ni som upplevt 70- och 80-talet

Bland det bästa med 70-talet var att det var så lite trafik och folk då. Det gick lätt och snabbt att hitta och ta sig fram mellan olika platser i Stockholms län med bil. Lediga, oftast gratis, P-platser fanns nästan överallt i rikt mått. På många av dem fick man dessutom stå länge. Det var inte på långt när lika förbyggt, enklare vägnät och färre tunnlar, så lätt att hitta och orientera sig. Gles trafik, så det gick snabbt.

Ute på landet kunde man nöjesåka omkring på riksvägarna och vara nästan helt ensam, på vägar där det nu är hård trafik och mer komplicerad trafikmiljö. Inrikes var motorvägarna väldigt få och vägarna var mycket omväxlande att köra på, smalare, krokigare. Det såldes t.ex. jordgubbar, kokosbollar och negerbollar längs de större vägarna. Ren fröjd att åka bara för åkandets skull.

När man tankade stank det bensin, ingen anordning som förhindrade ångorna. Oljeläckage från bilar var vanligare då. Längs Autobahn såg man ofta bilar som blivit stående pga motorstopp eller överhettat kylvatten. Men nödtelefoner fanns tätt utplacerade. Bilarna var inte lika driftsäkra på den tiden. Minns att sommaren 1978 höjdes bensinpriset till 2 kr/litern och då tyckte man bensinen började bli dyr. Automattvättar fanns inte på 70-talet vad jag minns.
På kalla vintermorgnar lät man bilmotorerna gå på tomgång i många minuter tills motorn var varm innan man körde iväg. De kunde stundom vara rätt svårstartade på den tiden i kallt väder. Folk kunde även låta motorn vara igång medan de t.ex. gick in på apoteket. På den tiden fanns inte blyfri bensin eller katalysatorer heller. 

Medan oljekrisen pågick 1973 så förbjöd min kompis föräldrar sin son att leka med modelljärnvägen. ;)
När våra nya kärnkraftverk togs i drift var elen riktigt billig och det började bli populärt att värma villorna med el och kasta ut oljepannorna.

Det var avkopplande att gå omkring i Stockholms innerstad, på Skansen och Gröna Lund eftersom det var så folktomt på den tiden.

Någon som minns "Kolmasken" samt det ytterst märkliga "gorillamysteriet" på Grönan? Den gamla berg- och dalbanan vars vagnars fronter påminde om gamla Opel-bilar? Samt Lustiga huset, Kärlekstunneln och Blå tåget innan dessa brann ner? Bergbanan på Skansen var helt ny på tidigt 70-tal vad jag minns.

Fanns fortfarande ett stort urval av stora, gamla och fina biografer på den tiden, med jätteduk och vacker påkostad inredning. Vinterpalatset vid Norra Bantorget som lades ner 1978 tog priset, salongen och duken var gigantisk, kraftigt välvd duk. En mäktig upplevelse som inte längre går att få idag, ens på Cosmonova eller Mall of Scandinavia. Man visade cineramafilmer och liknande som krävde tre projektorer. 
Några filmer som gick på gamla Vinterpalatset:
Windjammer
Så vanns vilda västern
En ding ding ding ding värld
Jorden runt på åttio dagar
Ben Hur
Doktor Zjivago
Örnnästet
Jordbävningen
Tolv fördömda män
Slaget om England
Skyskrapan brinner
Bullit

Mat och kläder var dyrare på den tiden, förutom vitfisk, medan boendekostnaderna var lägre. I förhållande till lönen givetvis. Som jag uppfattar det. På 70-talet ägnade många kvinnor fortfarande en hel del tid åt att sticka ylletröjor och laga trasiga kläder, även om slit- och slängsamhället redan fanns då. Engångsbestick och sådant såldes mycket av. Redan i slutet av 70-talet började slit- och slängmentaliteten ifrågasättas av miljöskäl och man trodde att engångsprodukter skulle minskas under det kommande decenniet, under 80-talet.

Matutbudet var förstås avsevärt mindre. Det fanns många små kvartersbutiker, men de blev allt färre redan under 70- och 80-talen när fler tog bilen för att handla för att få större utbud och bättre pris. Avocados var en av nyheterna på 70-talet. Det fanns bara en enda sorts tomater vad jag vet och en sorts olivolja, tror det var Zeta. Ingen färsk ingefära. Nyheten yoghurt fanns bara smaksatt Yoggi och vanlig naturell 3% (den sura), 1 liter eller 0.3 liter. Ville man göra tsatsiki fick man filtrera den i kaffefilter för att få den tjock. Före yoghurten fanns bara filmjölk. Grädde och H-mjölk fanns i 3-kantig tetrapak. Gräddpulvret Prädd var populärt, ända tills man i TV visade att man kunde använda det istället för tvättpulver och tvätta kläder med det. ;)

Nej, vi använde det bara i kaffet. På utflykter eller som reserv när vanliga grädden hade surnat. Praktiskt, eftersom pulver var lätthanterligt och hållbart. Om vi har provat hur det funkade som tvättpulver minns jag inte. Men efter det där TV-programmet blev många skeptiska och produkten försvann från marknaden.

Vi gjorde för övrigt många utflykter på den tiden. Med bil, med skidor, med cykel bar det iväg ut i naturen/skogen med ryggsäck, matsäck. Det fanns många utflyktsmål, fast inga märkvärdiga sådana, och man kunde parkera lite var som helst där det ej är möjligt idag. Soliga dagar gick alla man ur huse för att t.ex. åka skidor, skridskor osv.

Cyklandet hade dock en svacka på 70-talet, dvs kring 1970 minskade cyklandet en hel del då allt fler fick råd att skaffa bil och bilåkande ökade. I slutet av 70-talet och under tidigt 80-tal inträffade dock en cykelboom. 10-växlande cyklar av typen landsvägsracer med bockstyre och ofta även smala tubdäck sålde enormt och det var återigen inne att cykla för en tid. Även en joggingvåg inträffade ungefär samtidigt, motion blev inne. Vid samma tid, sent 70-tal, var det också väldigt inne att köra MC. Det var fullt av motorcyklar ute på vägarna. Många vansinneskörningar och skrythojar fanns. Sedan sköt olycksstatistiken i höjden, försäkringarna blev dyra som följd och de flesta slutade köra MC. 

I början av 70-talet satsade kommunerna stort på att anlägga fina motionsspår på många platser i skogen inom räckhåll för bostadsområdena. De täcktes med flis eller sågspån så man skulle kunna springa på mjukt underlag. I längden visade sig dock sågspån bli en dyr lösning och de förmultnade ju så småningom. Vissa motionsspår fick även träningsredskap av trä.

Det fanns även gott om mindre fotbollsplaner lite varstans, som spolades med vatten till skridskobanor på vintrarna, mitt i bostadsområdena. Motionsmöjligheter utomhus fanns alltså inom kort räckhåll även för de som saknade bil och det var gratis. Man gjorde det lätt att få vardagsmotion för både barn och vuxna.

Man cyklade längs landsvägarna, cykelhjälmar hade ingen och det kom bara någon enstaka bil då och då. På en hel del av dessa vägar är det idag helt omöjligt, eller förbjudet, att cykla på grund av trafikintensiteten. På min allra första cykel fanns limpsadel, vilket många pojkar hade.

Som barn var jag fri att röra mig hur jag ville utan föräldrars uppsyn, enda kravet var att jag skulle vara hemma till middagen. Det var tryggt och säkert på den tiden, även om s.k. "fula gubbar" som det kallades på den tiden existerade även då. friheten var stor.

Byggarbetsplatser och liknande var ofta inte inhägnade och vi barn kunde fritt gå omkring och plocka grejor där och även i containrar.

På lekplatserna bestod gungorna av gamla bildäck i kedjor och de modigare/skickligare barnen fick upp farten såpass så att gungan kunde slå runt ett helt varv kring din axel. barnen var ute och lekte och badade mycket mer innan några datorspel fanns. Dock spelades mycket sällskapsspel som t.ex. det omåttligt populära Monopol. Även mycket sällskapslekar som var bra social träning, barn håller väl knappt på med sådant numera.

Hur då mobbad? Du tror inte att du blev retad för att killarna egentligen tyckte du var söt och gullig med dina 143cm och exotiskt utseende? Elle kanske för att tjejerna var lite avundsjuka?

Ända in på 80-talet hade vi telefon med nummerskiva. Ingen plasttelefon av 70-talsmodell, utan en sådan där telefon av svart bakelit från 50-talet. Känslan, ergonomin, tyngden, mekaniken och ljudet när man slog ett nummer var något i särklass, en helt annan känsla av gedigen kvalitét än på 70-talets lätta plasttelefoner med nummerskiva. Den hade säkert hållit i evighet, om vi inte hade varit tvungna att byta ut den för att få * och # och kunna använda telefontjänster. Synd att jag aldrig spelade in hur den lät!.

Ville man veta exakt tid före datorernas tid så ringde man som regel fröken ur, 90 510 var numret som de flesta kunde utantill.

Ville man ringa utanför hemmet så var det telefonkiosker med telefonautomat som gällde. Då fick man ha med sig rätt myntvalörer. Telefonerna var ofta trasiga eller upptagna och man hann inte prata länge innan det krävdes fler mynt.

Pendeltåg i Stockholmsområdet infördes 1969 eller om det var 1968, så det var något nytt i början av 70-talet. Innan dess fanns bara lokdragna bruna vagnar av äldre modell, med generösa hatthyllor, öppningsbara fönster och påkostad inredning av bl.a. ädelträ och mässing samt kupéer. Det hördes rälsdunk och en mängd andra småljud av komplex natur när tåget körde, som gnissel och knarr. På tåget brukade nästan alla sitta tysta och läsa dagstidningen, inte mycket prat. Dagstidningarna var mycket större till formatet än dagens, överblickbara men svåra att hantera utan att inkräkta på resenären bredvid. Folk hade oftast huvudbonad på den tiden, hatt, keps eller pälsmössa på vintern. På stationen fanns en våg där man kunde kasta i mynt och väga sig.

I Stockholm körde tvåvåningsbussar i reguljär trafik, de försvann sedan någon gång under 70-talet. Självklart ville man sitta i övervåningen längst fram, vilket oftast gick eftersom det var få passagerare. Redan på den tiden vandaliserades sätena som bestod av galonöverdragen skumgummi, de skars upp.

På 70-talet infördes förköpsremsa och månadskort när man skulle resa kommunalt i Stockholm. Innan dess var det hemska köer till biljettluckorna när alla skulle växla pengar och få biljetter och stämpel. Månadskortet kallades 50-kort eftersom dess pris var 50 kr, för barn och ungdomar 25-kort. Den första prishöjningen blev kraftig, till 70 respektive 35 kr. I början fanns inga automatspärrar, kortet visades för biljettvakten vid passage. Köerna blev avsevärt kortare och snabbare.

Jag tycker också det verkar konstigt att lyckas slå runt i en gunga med kedjor med tanke på fysikens lagar, farligt dessutom.
Dock minns jag att gungorna i en viss annan europeisk stad alla hade stänger och målad träsittbräda, de var dock betydligt högre än de svenska och gick därför ej att slå runt på, eller ens att gunga särskilt högt med. I den Stockholmsförort där jag växte upp hade dock gungorna kedjor och jag minns vid ett tillfälle att någon slog runt, en okänd modig tjej som om jag minns rätt stod upp för att lyckas få upp farten. Jag var för feg för att ens försöka och brukade dessutom bli lite illamående av lukten från bildäcken.

De olika lekredskap som kunde finnas på lekplatserna på den tiden finns inte idag, eftersom redskapens utformning numera är noga reglerade av säkerhetsskäl. Säkra men trista, det var roligare för barnen förr.

På 70-talet brukade ofta det monotona ljudet av mattpiskning eka mellan husväggarna. Idag piskar ingen sina mattor längre.

Trafikljudet bestod mer av motorljud än däckljud, vilket är fallet idag. Motorerna lät mer och var inte alltid i så god kondition och dåliga ljuddämpare var inte ovanligt. Fordonen var betydligt färre men mer högljudda. Ibland hördes det dova mullret av en V8-motor från någon amerikansk muskelbil. Motorcyklarna på somrarna i slutet av 70-talet kunde vara enerverande. Bullerplank fanns ej.

Ljudet när båtägare förgäves försökte starta sina trilskande utombordsmotorer hör också 70-talet till.

Ljudet av flygplan hördes mycket ofta, både propellerdrivna och jetdrivna. Dånet av drakenplan som gjorde överflygningar parvis i hög fart hördes mycket ofta. Det ofta gick så snabbt att det var svårt att hinna se dem. Små flygplan med reklambanderoller, som det stod t.ex. "Aftonbladet" på, syntes ibland.

Musikkårer kunde höras spela ibland, på 1:a maj, jubiléer eller vid andra tillfällen. Nu är det ytterst sällan jag hör det, om alls.

Minns också att det kunde köra omkring någon bil som spelade upp ett reklambudskap (som jag inte minns) ur en högtalare på taket.

Ljudet av häcksågar och lövblåsningsmaskiner minns jag inte att jag hörde på den tiden.

För min kompis var det vansinnigt viktigt med V-jeans, han var mäkta stolt över dem när han väl hade fått tag i ett par och känslorna svallade.
Jag har aldrig ägt några. Kunde inte förstå vad som var grejen, omodern som jag var.

Många klapprade omkring i träskor på 70-talet. Jeansjackor var vanligt förekommande bland yngre.

Exakt.

Kort frisyr på kvinnor var vanligast på kring 60-talet och långt ifrån alla följer modet slaviskt, särskilt inte lite äldre personer. Långt hår var mode bland män på 70-talet, vilket naturligtvis inte innebär att äldre män hade långt hår. Saker ändras gradvis, som det allmänna bruket för män att bära hatt på huvudet, vilket dog ut nästan helt under 70-talets lopp.

Detsamma gäller val av tapeter, möbler och många andra saker som musiksmak som man i hög grad bär med sig för resten av livet.

Intressant, så såg det ut. Icke att förglömma så är samtliga idrottsmän och i jämförbar ålder.

Citroën DS såg man ofta på 70-talet, den fanns i produktion ända tills 1975.

En av tidernas mest fantastiska och innovativa bilar, såväl tekniskt som estetiskt. Väldigt synd att tillverkningen lades ner och att man inte satsar på gashydraulisk fjädring längre.

Som barn blev jag skjutsad i en Citroën DS21 Pallas vid några få tillfällen, årsmodellen måste ha varit mellan '68 och '71 ungefär. Synd att man aldrig fick köra en sådan i sitt liv.

Det vet jag inget om. Citroën DS kallades "Gudinnan" och i Sverige för "Paddan" på grund av designen, står det att läsa.

Ditt öknamn gällde märket Citroën, inte någon särskild modell. Vet dock ej riktigt under vilken period folk sade så, eller varför.

Vilket sammanträffande. Jag såg att min pappa bar hatt efter att alla andra hade slutat. År 1980 var sista året han bar hatt och han var alltid den ende med hatt i varje stor folksamling. Han insåg nog inte att han var ensam om det, förrän jag började tjata om att han skulle sluta och klä sig som andra.

Han var nog också den siste att bära svart band runt armen som tecken på sorg, men det var tio år tidigare.