Vi planerar barn, men är vi för själviska?

Hej allihopa! 

Nu är det så att jag och min man planerar och diskuterar barn. Vi är i 25 års åldern, gifta, mannen är tillsvidare anställd och jag går på diverse vik och timmar. Vi har bra förutsättningar för barn, förutom att jag inte har ett fast jobb. Hur ser ni på detta, är det en viktig punkt för er, att bägge måste ha fast jobb, eller är det "okej" att bara ena blivande föräldern har det? 

Vi har varit tillsammans i flera år, vi har rest och sett väldigt mycket, vi har en hyresrätt på 3 rok, kombibil och viktigaste av allt: mycket, mycket kärlek. 

Men jag kan inte sluta tänka på om jag/vi är själviska för att vi önskar att bli en familj, trots att ena är utan fast jobb. Vad tycker ni? Hur har det gått för er, som skaffat barn i samma situation? Alla tips, erfarenheter och synpunkter är hjärtligt välkomna.