Vi planerar barn, men är vi för själviska?

Ingen som helst fara som jag ser det. Själv är jag student med flera år kvar till examen (min man har fast jobb).

Jag tror inte man behöver vara fullt så nitisk med omständigheterna som man gärna är. Det brukar gå bra ändå. Förr var det ju mer att barnen kom när de kom och livet byggdes upp undertiden. Nu verkar man mer vilja ha allt hundra procent färdigt innan barnen kommer. Det tror jag inte alls är nödvändigt. Det är bra om man har tryggt förhållande, trygg ekonomi (dvs har råd med det nödvändiga plus lite luft) och tryggt boende, och känner sig mogen och redo. Det andra är bara petitesser.

Känner folk som fått barn unga, under betydligt mer spartanska omständigheter. Det var aldrig några större problem, livet avancerade allt eftersom och det blev folk av de ungarna också.