Otrogen utan att känna ånger

Jag är gift med en snäll och omtänksam man, bor i ett stort vackert hus, har två små barn och ett intressant och relativt högavlönat arbete. Jag har alltid betraktats som vacker (eller snygg eller sexig beroende på vem man frågat), är social och har haft väldigt lätt att få pojkvänner.

Men jag är uttråkad. Jag söker ständigt förändring, förnyelse och nya mål att sträva efter. Jag har alltid varit så, målinriktad och envis, och det har ju varit bra egenskaper så länge som de handlade om att driva en husrenovering eller genomföra sin universitetsutbildning. Men de senaste månaderna har det tagit skruv på ett helt annat sätt.

I höstas började jag umgås med en man på mitt arbete, som vänner först, men ganska snabbt märkte vi att det fanns kemi mellan oss. Han är precis som jag, småbarnsförälder, uttråkad och känner att han nöjt sig i sitt äktenskap men egentligen borde kunnat få mer. Han är dessutom helt otroligt snygg. Efter några veckor kysstes vi för första gången och därefter har allting skett liksom lavinartat. Sexet är det bästa jag någonsin haft. Han är så självsäker och erfaren och gör saker med mig som jag inte ens fattat att man kunde göra (och då är jag definitivt inte oerfaren sexuellt). Det är magiskt och beroendeframkallande och jag tror att han känner likadant.

Problemet, om man nu kan kalla det för det, är att jag känner ingen ånger gentemot min man eller min familj. Jag oroar mig ibland för att bli påkommen men det är enbart av själviska skäl, att det skulle vara jobbigt för mig om min man var arg eller ledsen. Att det skulle vara väldigt opraktiskt om han ville skilja sig eftersom att jag tycker om det trygga liv vi har, vårt hus och våra gemensamma framtidsplaner.

Jag är definitivt förälskad i min älskare, han säger att han är det i mig också men ingen av oss vill egentligen lämna våra äktenskap. Vi vill fortsätta som vi gör. Äta kakan och ha den kvar. Ingen av oss känner ånger utan rättfärdigar vårt beteende med att vi känner oss överlägsna de flesta och förtjänar upplevelsen vi nu delar.

Mina korta frågor efter denna långa utläggning är väl egentligen; finns det någon annan som reagerat såhär på otrohet? Är det något fel på mig som inte reagerar ?normalt? och känner ånger?

Känner man att man behöver fördöma själva otroheten är det fritt fram. Jag kommer inte att bry mig. Men det hade varit intressant att höra era tankar kring personlighetstypen som reagerar som jag, om det finns en sådan.