Allt du gör för din dotter, och att du finns där är jag helt säker på att hon uppskattar otroligt mycket!
Du beskriver att hon har och haft det jobbigt i skolan och när det kommer till vänner. Om jag försöker sätta mig in i din dotters perspektiv så är det i den åldern det börjar bli enorma jämförelser elever, kompisar emellan. Stora krav på att man ska passa in, ha flera vänner, hitta på roliga saker om helgerna, se bra ut osv, börja träffa killar och allt det där. Bilden av den man vill vara för att passa in är så enorm och känner man själv att man inte uppnår den bilden man själv önskar ha om sig själv så tror jag att det är lätt att man själv får en minskad självkänsla, känner sig annorlunda och mycket där intill. Jag menar inte att alla har samma bild om hur man vill vara, men det är en identitetssökande ålder och där frågor som "vem är jag?" "vad tycker andra om mig"? börjar dyka upp. Det är inget konstigt. Jag tror att nästan alla tonåringar känner att den tiden är otroligt jobbig och påfrestande. Man har krav ifrån omgivningen, sociala medier om hur man ska vara som person för att anses lyckad.
Du verkar vara en otroligt bra mamma, som bryr dig väldigt mycket om dina barn. Speciellt vill du finnas där för din dotter när hon mår dåligt. Jag tror genom att bara finnas, försöka tänka sig in i hennes situation så kan ni komma varandra närmare eventuellt. Jag tänker att många ungdomar känner en skam över att inte ha vänner, och kanske hon även känner det gentemot dig. Det är vanligt förekommande, och kanske en eventuell orsak till varför hon är kort mot dig. Kanske upplever hon det extra jobbigt när du försöker uppmuntra henne till vänner? Och att hon kanske skäms, och känner att det känns jobbigt, även om du bara vill väl. Jag tänker att genom att ni tillsammans, ibland kanske utan lillebror, kan försöka hitta på roliga saker ihop som din dotter också uppskattar, bio, fika etc. Kanske vill hon efter ett tag börja med något intresse som ridning? Kanske konfirmation? Jag minns själv att jag styrktes mycket av min konfirmation när jag var ung. En omgivning där man blev accepterad för den man var, i ett nytt sammanhang, även fast man inte var kristen. Jag fick flera vänner som jag idag 14 år senare har god kontakt med.
Som sagt! Det är en enormt svår ålder med mycket jämförelser. Kanske kan ni försöka planera in något mysigt om fredagarna till att börja med, små saker som en extra mysig middag med tända ljus, där ni lagar tillsammans, och tillhörande efterrätt? Något som inte behöver vara jättestort, men som ändå blir ett steg fram!
Skickar styrka!
Anonym i Småland skrev 2019-01-17 15:30:12 följande:
Tack för alla fina tips! Det är jättebra att få höra från en tonårings perspektiv @Ingentvekan vad som kan uppskattas.
Min dotter har det otroligt jobbigt i skolan, ett problem som tyvärr inte löses så lätt. Hon upplever själv att hon inte har några kompisar MEN samtidigt drar hon sig medvetet undan. Hon har alltid haft lite svårt med kompisrelationerna, när hon var yngre hade hon svårt att leka i grupp utan ville bara leka med ett barn i taget. Till sin fördel har hon alltid, precis som sin mamma kunnat ?leka?/?hänga med? både tjejer och killar. Men aldrig haft någon riktig bästis. Jag tror att möjligheten funnits men att det varit dottern som inte kunnat släppa in någon så tätt inpå som man behöver för att man ska kunna bli bästisar. För mej som mamma är detta en stor sorg och jag försöker på alla sätt att uppmuntra hennes kompisrelationer. Säger aldrig nej när hon vill hänga med en kompis hem efter skolan eller ta med en kompis hem hit.
När jag läser era svar förstår jag att jag i alla fall tänker rätt och är på rätt spår. Jag talar om för min dotter varje dag hur mycket jag älskar henne (givetvis lillebror oxå) och hur mycket mina barn betyder för mej, dom är hela min värld.
