Någon som vill ge mig lite lugnande ord
Okey. Ska nog ringa barnmorskan. För nu känns det jobbigt då jag ej känner någon växtvärk, vilket jag har gjort innan. Så börjar ju bli en aning rädd
Okey. Ska nog ringa barnmorskan. För nu känns det jobbigt då jag ej känner någon växtvärk, vilket jag har gjort innan. Så börjar ju bli en aning rädd
Jo det förstår jag. Men det känns ju som att det skulle vara så liten sannolikhet att bebbis där när man faktiskt har sätt ett hjärta slå fint i v 13+3 och barnmorskan sa att allt såg fint hut. Hur kan de då dö i magen. Hatar att inte kunna ha den kontrollen. Men förstår givetvis som alla säger att man är rädd och att det är vanligt och vara rädd. Men gillar ändå inte känslan. Vill nog bara höra att allt det bra ut den kommer överleva den är stark och frisk och inget kommer att ske. Men givetvis förstår ju jag med att det inte är någon som har det svart på vit så att säga.
Jag är nu gravid i v 17 och mina tankar har väl lindrats lite. Men just nu när man snart går in i vecka 18 och forfarande inte känner absolut ingenting. Är rädd att det är fel på den lille eller att pyret dött i magen. Hur ska man göra för att få ett lugn på nerverna.
Jag är nu gravid i v 17 och mina tankar har väl lindrats lite. Men just nu när man snart går in i vecka 18 och forfarande inte känner absolut ingenting. Är rädd att det är fel på den lille eller att pyret dött i magen. Hur ska man göra för att få ett lugn på nerverna.
Det känns bara att skulle jag köpa en dopler för att få höra hjärtljuden för att sen ensam inte göra det så kommer jag nog bli galen. Eller så kommer jag sitta där varje dag och försöka höra. Då känner jag nog mer att få försöka ta det lugnt och sätta upp delmål. Just nu siktar jag mot ul om ca 2 1/2 vecka. Och för ta det därifrån. Det känns som jag kommer bli lugn när jag väl känner nått där inne. Jag tror min rädsla beror på just för att jag har ej känt nått under hela min graviditet så inställningen är väl inte den bästa mer ön att jaja den är ändå död det är nått fel. Bara för att jag mår förbra. Känner inte ett dugg. Och har där med svårt att knyta ett band till knodden där inne. Väljer att inte prata så mycket om min graviditet med när och kära för att då finns det lixom inte. Då kan jag ej bli sårad när det väl händer nått. För då har jag inte skapat falska förhoppningar. Är jag verkligen ensam om att tänka så här. Är det nått fel på mig.