Fråga till s k skilsmässobarn

Mina föräldrar separerade när jag var 8 år. Till en början var det enbart positivt, men blev svårare upp i tonåren.

Min pappa var sällan hemma, och när han väl var hemma så bråkade han mycket eller sov ruset av sig och ekonomin var katastrofal (vilket jag och min lillebror förvisso inte märkte något av, eftersom vi inte visste något annat.) Allt blev bättre när min mamma blev ensamstående, trots att hon studerade och vår pappa inte brydde sig, för plötsligt hade vi råd att göra saker och jag fick för första gången gå på bio och börja på simskola och så där. Vårt liv var ganska lugnt tills det uppstod en infekterad vårdnadstvist när jag var 10 år. Vi hade hälsat på vår pappa sporadiskt (för han ville inte mer) men efter att han hade kommit till vår skola och levt rövare så skämdes jag så mycket att jag började må dåligt och min mamma begärde ensam vårdnad, just för att han inte skulle dyka upp på föräldramöten och dylikt. Han försökte även sätta stopp för att jag skulle åka på kollo under flera somrar i rad.

Hon fick ensam vårdnad och han fick umgängesrätt. Jag ville SÅ gärna träffa min pappa, men han höll inte vad som var avtalat vilket fick mig att må så himla dåligt. Vi skulle ses varannan helg och vartannat skollov, men han ställde hela tiden in och om han väl hade oss, så var han så pass stressad och ville bli av med oss att jag till slut sade att jag inte ville mer, vilket han accepterade. Något som var mycket svårt för mig, var också att han inte gjorde något för att vi skulle kunna "bo" hos honom. Vi fick ta med oss sovsäck och liggunderlag när vi skulle sova hos honom och när jag hade gnällt tillräckligt om att jag fick ont i ryggen så köpte han till slut täcken och kuddar men det var ett evigt tjat kring att de hade varit så dyra, så då måste vi verkligen vara där ofta också. En madrass på golvet och en hylla att lägga grejer i hade absolut underlättat och dessutom ville jag ju vara där oftare, men det kändes hela tiden som att vi var där på nåder.

Min mamma träffade en ny man när jag var 10. Det funkade väldigt bra, vi flyttade till villa och jag fick förutsättningar som jag aldrig hade kunnat drömma om. Jag tyckte mycket om honom i 5 år tills de fick ett gemensamt barn, och då började konflikterna (egentligen hade de nog hållit på i ett år i alla fall redan då, säger min mamma, men jag minns inte.) Jag, min helbror och min styvpappa bråkade dagligen från att jag var 14 eller 15 år tills jag var 19 och flyttade hemifrån. Idag har vi återfått en bra relation och jag ser honom som min ena pappa. Min andra pappa började jag återta relationen med när jag flyttade hemifrån, så idag har min son två "morfar."

I efterhand är det svårt för mig att se vad mina föräldrar hade kunnat göra bättre (min biologiska pappa hade förstås kunnat göra det bättre, men frågan är om han verkligen hade kunnat det, eller om han bara är sådan.) Min mamma mår ibland fortfarande dåligt över att båda hennes barn flyttade hemifrån så snart vi slutade gymnasiet och att det var bråkigt hemma under högstadie- och gymnasietiden. Jag ser det inte riktig så. Med vuxna ögon kan jag också se "min" del i det hela. Jag hjälpe verkligen inte till med något alls hemma, vi bodde trångt efter att yngsta brorsan föddes och jag satt bara på mitt rum och skräpade ner. Vår styvfar ville att vi skulle hjälpa till lite, kanske ta en tvätt ibland eller hjälpa till i trädgården eller i alla fall tömma diskmaskinen och gå ut med soporna. Jag och min helbror gjorde inte det och jag kan idag förstå vår styvfars frustration när man har två tonåringar och ett småbarn, medan det bara är de två heltidsarbetande föräldrarna som försöker rodda i allt.

Nej, jag kan inte säga att jag egentligen upplevde någon skillnad i syskonbanden mellan min helbror och mitt halvsyskon. Jag var 15 år när mitt halvsyskon föddes och min helbror var 13 år. Yngsta brorsan var ju liten, liksom. Han var inte ens 4 år när jag flyttade, så det går inte att jämföra vad han fick jäntemot vad vi fick. Vi fick alla vad vi behövde och mamma har alltid ansträngt sig för att ge oss allihopa lika mycket närvaro. Lillebror har ju förstås fått en annan uppväxt än oss äldre syskon, men så länge vi bodde hemma så var det inte någon skillnad. De första åren när jag väl hade flyttat hemifrån så kunde jag vara avundsjuk på att min mamma och styvfarsa plötsligt började åka på utlandssemester med vår yngsta bror. Vi hade inte rest så mycket när jag bodde hemma, men så fort jag och helbrorsan hade flyttat ut så började de resa minst en gång per år. Även det kan jag förstås förstå nu i efterhand. Dels fick min mamma och styvfar bättre ekonomi, inte bara för att vi flyttade utan också genom bättre betalda arbeten och dels blir det ju faktiskt billigare att åka utomlands med ett barn än med flera. 

Min yngsta bror är nu 18 år. Jag är ensamstående med ett barn och låginkomsttagare. Jag vet inte om det beror på att min bror närmar sig vuxenålder eller om det beror på någonting annat, men mer och mer "kompenserar" min mamma ekonomiskt för saker som hon egentligen inte borde ge mig som vuxen. (Typ: ger jag ena barnet så ska jag ge de andra lika mycket) vilket ibland känns helt fel för mig, även om jag tacksamt tar emot eftersom min ekonomi är dålig i perioder.)