Rätt ha åsikt om byte av helger som bonusförälder?

När vi blivit sambos så kommer inte jag ha ansvaret för att passa hans barn när han är på jobbresor. Så är det sagt. Är inte möjligt att låsa mig så eftersom jag jobbar fritt och kan behöva rycka in med kort varsel, vardagar som helger.

Det har han lovat att lösa. Vet inte riktigt hur eftersom han planerar flytta 20 mil bort från exet...Men han verkar inte ha något behov av att diskutera det. Ha ser det inte som att det är ett problem. Kanske räknar med att jag "tar mitt ansvar" och prioriterar hans barn framför mitt jobb trots allt, vet faktiskt inte...

Ja, han vill flytta till en annan stad. Det ville han redan innan han träffade mig.  Han tänker sig ha kvar vissa åtaganden i "barnens" stad, som han kan synka med hämtning/lämning. Så han är beredd på att hämta och lämna dem. 
Han vill däremot lämna öppet för barnen att välja att bo heltid hos oss när vi flyttat ihop. Eftersom han reser mycket fungerar inte det för honom att ansvara för barnen, alltså hamnar ansvaret hos mig. Tänker jag. Men han säger som sagt att det inte ska bli så, men utan att vilja prata om hur han tänkt sig lösa situationen. 

Han är inte jätteengagerad som pappa. Han ger dem mycket saker, och det är nog hans sätt att visa kärlek i och för sig. Men han ser till sig själv och sina intressen först; dvs jobb, pengar, sina egna fritidsaktiviteter osv. 

Jag är nöjd med att vara särbo, men han trycker på om att flytta ihop, och det blir ett dilemma. Speciellt eftersom vi inte får ihop nån planering ens i nuläget som särbos... Är rädd han bara vill ha mig som hushållerska och barnvakt, därför vill jag ha allt solklart för mig redan innan. 

Och som det varit på senaste tiden har han och jag fått ihop 2-3 dagar/månad att träffas på.. Det är inte mycket och då blir det faktiskt jobbigt om det blir så att dagar  försvinner i sista minuten pga byte med exet. 
Jag kan ju vara hos honom när han har barnen, men när jag jobbar helg och han har barnen kan de inte komma till mig, funkar inte rent praktiskt. Men han skulle kunna komma själv till mig i de lägena. 
Så med den begränsade tid vi har tillsammans känns det just nu bara som ett stort "suck" när det blir inställda dagar för oss osv.

Jag brukar säga till honom att han inte har tid med en kvinna. Han säger att allt blir bra sen när vi flyttat ihop, men det känns oerhört osäkert för mig...

Barnen är 8 och 10 och de är helt ok. Jag har själv inga barn, har aldrig haft längtan. Jag umgås gärna med dem, det känns till och med bättre än vad jag trott. De verkar gilla mig, så jag är ganska "cool" med dem. Det betyder inte att jag VILL ha dem runt omkring mig jämt, eller för delen delen vara någon barnvakt. 
Det är hans barn med en annan kvinna. Det är hans ansvar att ta hand om dem. Vill de bo hos oss så är det inte jag som förändra mitt liv för att kunna ta hand om dem, det är han som först får förändra sitt. Jag kan inte tycka något annat. 

Anledningen att han inte har dem heltid nu är ju att det inte funkar med hans jobb och resande.  Att han vill ERBJUDA dem bo hos oss betyder inte att han vill det, men vill ge dem möjligheten. Helt enkelt för att de just nu bor i en liten håla, och han misstänker väl att när barnen blir större vill de hellre bo hos honom/oss eftersom vi kommer bo i en större stad. 
Men, jag vet. ALLT RIMMAR JÄTTEDÅLIGT. Känner att han och hans liv redan nu äter upp mig, och det lär väl inte bli mindre av det om vi flyttar ihop. 

Precis så! Du sammanfattade läget bra. Ja, man står längst ifrån, och självklart går byten bra om man inte planerat nåt. Men ibland har man faktiskt det och det känns självklart att man borde kolla av med varandra om planer blir ändrade, oavsett om det beror på barn, ex, jobb eller nåt helt annat. 

Eftersom vi ses så sällan och jag ofta jobbar helger så är det inte så att vi ändå bara hänger runt lite och barnen kommer förbi. 
Tex förra helgen skulle jag jobba, han hade glömt det med räknade med att koma till mig eftersom han var barnfri. Vi har setts så lite på sistone så jag fixade och trixade och gjorde mig jobbfri (och missade inkomst). Detta var på torsdagen. Såg fram emot kvalitetstid. Sen hörde hans ex av sig senare samma kväll och ville han skulle ta barnen på helgen, vilket han gjorde utan att kolla med mig. Bara meddelade mig att helgen inte blev av. Att vi skulle ses denna helg istället. 

Jag blev fly förbannad eftersom jag tjorvat med jobb och missat inkomst.  Efter mycket trassel fram och tillbaka så kunde vi ses på lördagen ändå i en stad mitt emellan oss. 
Men denna helg blev det inget trots att han sagt han skulle komma. Vet inte varför, kanske för att äldsta dottern kom förbi. Har inte frågat. Är mest tyst och trött på läget... 

Han har inte frågat barnen om vad de skulle tycka om att flytta. Exet vet inget heller. Jag tycker han borde prata med dem, men han tycker inte det är nödvändigt, för de har ändå inget att säga till om anser han.  

Inser när jag skriver såhär att det låter som jag tycker han är en riktig egoist. Och det tycker jag ju... Han är jättefin på många sätt, men en egoist som ser till sitt eget bästa i alla lägen. 

Ja, men bara att kolla av känns ju viktigt. Då är man ju en del av processen, sen bjuder man ofta till ändå. Men att just bli förbisedd och bara blir meddelad det ena eller andra känns inte bra, speciellt inte om man anpassat sig själv och sin planering. 

Ja, jag kan inte förstå oviljan från hans sida att prata med mig om hur han tänkt få ihop allt. Får mig att känna det som att han medvetet försöker lura in mig i nåt som jag sedan sitter fast i. 
Men tror inte han är van prata om saker. Han bestämmer saker och är van att folk rättar sig. Så uppfattar jag det. Sen måste jag säga att han oftast är väldigt bra på att lösa saker. Men det är ett stort steg och att undanhålla mig (och barnen och exet) sina tankar känns inte bra. 

Jo, om jag kände henne. Har aldrig träffat henne. Han har inget med henne att göra, och vill inte ha det. De ses aldrig, lämnar av barnen på gatan utanför husen. Pratar inte i telefon ens. Han säger själv att de inte pratar på föräldramöten eller luciatåg eller så.  
De skickar mess om hämtning/lämning och byten. Och det samarbetet funkar bra på nåt ömsesidigt sätt. 
I övrigt verkar de vara två som inte vill ha ett dugg med den andra att göra. 

Men jag tycker givetvis man borde prata med sitt ex om funderingar på att flytta då det ju drabbar den andre parten. 

Nä det känns trassligt det här. Skulle önska vi bara kunde ta det lugnt och ha det bra istället för att forcera en flytt. 

Flera av er skriver ganska hårt att ni inte förstår ur man inte kan tycka att barnen är välkomna jämt osv. Med en antydan om att vi bonusföräldrar har fel inställning. 

Det handlar väl inte om det? Det handlar om att man är en familj där alla måste få komma till tals, även bonusföräldern. 

Som det är nu så kan ju min man höra av sig till exet och fråga om hon kan ta barnen på hans helg för att han vill ut och köra skoter med polarna, eller ut och jaga. 
Men när jag försöker hävda min rätt att kunna få ha en åsikt om huruvuda en planerad barnfri helg ska ändras så stämplas man av många av er som någon dålig människa som inte tycker om barn. Jaha, om jag då är så dålig hur dålig är då inte min man som vill frivilligt byta bort SINA egna barn för att köra skoter med grabbarna? Men vill hans ex åka på spahelg med väninnorna på våran barnfria helg så ska inte jag få ha en talan??  

Har svårt att tro att alla ni som uttrycker er som att barnen måste alltid få komma hem osv aldrig har planerat eller gjort nått utan barnen, om ni är separerade. 

Känner mig inte kapad

Så är det!

Han vill inte bo i en liten håla som han gör nu.  Och pga hans jobbresor mm så funkar det bättre bo i en större stad. Han kan jobba mycket på distans och bara resa till gamla orten då och då. 

Bra fråga. Han löser det säger han.  Och det är jag övertygad om att han gör, men det kanske inte blir något jag är bekväm med. 

Bra fråga. Han löser det säger han.  Och det är jag övertygad om att han gör, men det kanske inte blir något jag är bekväm med. 

Jag förstår vad du säger, men vi pratar om olika saker. Inte ens pappan vill ha dem runt sig jämt, för han vill kunna ha möjligheten att byta helg när han vill göra något på egen hand.  Det är det jag vänder mig emot, att den biologiska föräldern får byta bort en helg för att göra något på egen hand, medans jag som bonus aldrig har något att säga till om. Har vi en barnfri helg som pappan planerat något annat på kan han säga nej till att byta, men om jag planerat något den helgen har jag ingen talan? 

Självklart får barnen bo hos oss om något händer mamman, de får bo hos oss ändå. Men att jag ska vara hemma med hans barn när han jobbar, eller är ute och jagar eller roar sig på annat håll är inte rätt. Eller att han ska få byta bort en helg för att umgås med vänner medans jag inte kan säga "nej den här helgen kan vi inte ta barnen för jag har bjudit hem vänner" är inte rättvist.  

Det verkar väldigt laddat med ämnet att man alltid är förälder till sina barn och inte kan/bör säga nej till dem. För mig handlar inte frågeställningen om det, självklart är föräldern alltid förälder och ska finnas till för sina barn. 
Men jag tycker faktiskt frågan är hur man som vuxna samarbetar i frågan. Dvs jag och Mannen, och också han och han/jag i förhållande till exet.  Det handlar inte om krissituationer utan vanlig enkel planering kring barnen och kring nya familjekonstellationer, och hur man förhåller sig till ändrade planer. 

Om man hävdar ända in i kaklet att man alltid är förälder och aldrig skulle säga nej till sina barn borde man inte ha skiljt sig. Om man nu hårddrar det. Genom att skilja sig så har man ju faktiskt valt bort sina barn, en MYCKET stor del av tiden.  Varför göra sånt väsen av att bonusföräldern vill kunna säga nej nån endaste liten gång då och då för att det är andra planer en viss helg? Jösses....

Jag var inte arg i mitt inlägg, hade jag hittat en blinksmiley kunde jag skickat med den. Jag upplever att en del får det att låta som att ni hela tiden är tillgängliga för barnen, och jag svarade med att spetsa till det från mitt håll. 

Jag tror inte att ens du sitter hemma, ständigt tillgänglig för dina barn. Att du aldrig går på bio, restaurang, träffar vänner, eller Gud förbjude, åker bort nånstans....

Om man är så ständigt tillgänglig för sina barn när de är hos den andre föräldern så måste man ha ett torftigt liv. Det är väl bara bra om man gör det bästa av det liv man har och försöker ha roligt den tid man är från sina barn. Ingen blir väl lyckligare av att man sitter hemma och lider? 

Min frågeställning gällde att det dagen innan en barnfri helg (som jag gjorde mig jobbfri på ) blev en ändring. Inte för att det var ett krisläge utan för att mamman till barnen ville ha barnen en helg senare istället pga skidåkning. 

Trots att jag och Mannen "bara" är särbos än så länge så frågar jag honom inför saker som rör min planering. Har jag fått ett jobb så rådfrågar jag vad han tycker. Om jag funderar på att träffa vänner ena eller andra helgen kollar jag hur det ser ut för honom så det går att planera så det blir bäst för oss. Ingen stor grej, sånt kommer naturligt.   När jag ställde frågan i tråden tänkte jag att det handlade om hans brist på kommunikation med mig (och kanske att jag inte är prio..) men av allt jag läser så inser jag ju att många ser det som något helt annat. Vilket är intressant. 

Många tycker, oavsett om min "Man" är tillräckligt intresserad av mig eller inte, att byten av barnens dagar ska ske utan bonusförälderns möjlighet till delaktighet. Det var en intressant lärdom. 

Skönt att höra, så tycker jag det borde funka. Jag jobbar dessutom delvis hemifrån, även helger, så svängdörrar utan anledning känns inte bekvämt.