Kan bordeline komma tillbaka?

Ja självklart är det en personlighetsstörning som ligger där. Jag trodde bra att jag blivit fri i den bemärkelsen att det har gått 10 år då jag kunnat hantera det bra. Vissa delar har legat kvar som att jag lätt idealiserar människor och blir sen väldigt besviken när det faller. Jag söker även bekräftelse när jag dricker och därför i princip slutat dricka.
Men trots detta har jag kunnat hålla allt i schack och fungera "normalt" men nu känns det som jag tappar den förmågan i en rasande fart.

Det började som sagt gå utför under hösten med mycket stress och press. För två veckor sedan var jag hemma hos en kollega och blev jättefull. Så full att jag har minnesluckor och hade pratat om att jag inte är värd nåt och att alla skulle ha det så mycket bättre utan mig. Jag försökte även förföra honom men han stoppade mig. Min kollega blev förstås jätterädd och min man eftersom jag inte kom hem, men min kollega ringde honom.

Jag vet att jag spårar ur om jag dricker för mycket men har haft stenkoll för att inte hamna i det. Av någon anledning så ville jag bara fly in i dimman och släppte på kontrollen. 

Jag skäms förstås extremt mycket och min kollega lär förakta mig nu. Jag har bett om ursäkt men har förmodligen förstört relationen.

Det som får mig att känna igen mina gamla tankemöster är hur jag mår nu.

Förutom att jag skäms för både kollegor och min man samt är otroligt besviken på mig själv är att det faktum att jag blev avvisad är det som känns värst.
Trots att det hade varit en katastrof och att det hade varit ännu mer svinigt gjort av mig så gör det så ont. Så ont att jag har gråtit och gråtit, inte kunnat sova eller äta. Jag var inte på något vis intresserad av denna kollega innan utan det handlar bara om bekräftelsebehov och då det misslyckades blir det självhat. Eld på min dåliga självkänsla.

Min självkänsla är usel vilket jag kompenserar med att vara superduktig på jobbet och som förälder.

Alla vänner jag har nu har jag fått efter att jag blev ¨frisk". De är alla stabila människor som inte känner till mina mörka sidor. Jag har därför ingen att prata med om vad som har hänt.

Det som får mig att känna igen mina gamla tankemöster är hur jag mår nu.

Förutom att jag skäms för både kollegor och min man samt är otroligt besviken på mig själv är att det faktum att jag blev avvisad är det som känns värst.
Trots att det hade varit en katastrof och att det hade varit ännu mer svinigt gjort av mig så gör det så ont. Så ont att jag har gråtit och gråtit, inte kunnat sova eller äta. Jag var inte på något vis intresserad av denna kollega innan utan det handlar bara om bekräftelsebehov och då det misslyckades blir det självhat. Eld på min dåliga självkänsla.

Min självkänsla är usel vilket jag kompenserar med att vara superduktig på jobbet och som förälder.

Alla vänner jag har nu har jag fått efter att jag blev ¨frisk". De är alla stabila människor som inte känner till mina mörka sidor. Jag har därför ingen att prata med om vad som har hänt.

Jag har pratat med min närmaste vän men det blev bara konstigt. Hon förstår inte alls problemet vilket jag såklart inte klandrar henne för.

Jag har pratat med min närmaste vän men det blev bara konstigt. Hon förstår inte alls problemet vilket jag såklart inte klandrar henne för.

Åh vad skönt att höra från någon som förstår! 

Det värsta är att jag går och känner den här avvisningen så starkt, som att en demon har tagit över mina tankar. Demonen kräver att jag måste få upprättelse genom att inte bli avvisad av någon annan. Samtidigt som min egen hjärna bara vill ha allt så bra som det var innan detta djävulskap dök upp. Mitt civiliserade jag är lättad för att jag inte var otrogen hela vägen men känslan av avvisandet är starkare. Det är så destruktivt och jävligt och jag vill bara vakna upp och att allt bara var en mardröm.

Det är så sjukt att en avvisning kan skapa en känsla som är så stark. Hade inte tänkt på min kollega på något sexuellt sätt innan alls eller varit minsta intresserad. Jag sökte bekräftelse där och då och när jag inte fick det blev jag helt förstörd. Det har gått två veckor och känslan går inte över. Jag önskar så att jag bara kunde bli av med känslan eller iallafall göra den hanterbar. Mitt 22-åriga jag hade direkt sökt bekräftelse från så många som möjligt men jag vill inte hamna där igen. Det leder bara till ökad ångest och problem i längden.