• Anonym (Bordi)

    Kan bordeline komma tillbaka?

    Hejsan.
    När jag var 22 år fick jag diagnosen bordeline (emotionell instabil personlighetsstörning). Mitt liv var ett fullständigt kaos då med missbruk ( främst sex), förstörda relationer och självskadebeteende. 
    Jag fick sedan hjälp med dbt och medicinering. Efter några år hade jag blivit mycket bättre och utbildade mig och gifte mig och fick barn. Jag har fortsatt med medicinering nästan hela tiden och förutom några svackor med alkohol inblandat har jag varit stabiliteten själv. Jag har en karriär och ett fungerande äktenskap (eller hade). Är 38 år idag.
    Efter en väldigt stressig höst så har jag sakta börjat falla. Jag har återigen börjat söka efter extremt mycket bekräftelse från män. Jag har börjat få problem i fler och fler relationer. Jag tar kritik extremt hårt och jag känner mig mindre och mindre stabil. Mitt tankesätt börjar mer och mer likna mitt 22-åriga jag. Jag vill verkligen inte förstöra mitt liv men är så rädd att jag inte kan stoppa det. Jag trodde att min borderline varit borta i över 10 år och nu knackar den på dörren igen. Jag har tid till psykiater i nästa vecka. Är det någon som varit med om något liknande?

  • Svar på tråden Kan bordeline komma tillbaka?
  • Anonym (..)

    Men så är det ju med borderline. Även om man kan lära sig massa strategier för att hantera känslorna och kanske hitta omvägar runt dem så finns de ju kvar inombords. Och som du skriver, det kan hända något som triggar igång dem och så är man tillbaka igen. 

    Sårbarheten finns ju kvar i dig, och den kommer du ha kvar (såvida du inte går i någon mer djupgående terapi). Eller håller du med?

  • Anonym (Ann)
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-14 17:03:36 följande:

    Alla vänner jag har nu har jag fått efter att jag blev ¨frisk". De är alla stabila människor som inte känner till mina mörka sidor. Jag har därför ingen att prata med om vad som har hänt.


    Står du någon av vännerna lite närmare? Kan du prata med en av dem? Känns som att du skulle må bra av att kunna bolla med någon.
  • Anonym (Tjejkompisen)
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-14 17:03:35 följande:

    Det som får mig att känna igen mina gamla tankemöster är hur jag mår nu.

    Förutom att jag skäms för både kollegor och min man samt är otroligt besviken på mig själv är att det faktum att jag blev avvisad är det som känns värst.

    Trots att det hade varit en katastrof och att det hade varit ännu mer svinigt gjort av mig så gör det så ont. Så ont att jag har gråtit och gråtit, inte kunnat sova eller äta. Jag var inte på något vis intresserad av denna kollega innan utan det handlar bara om bekräftelsebehov och då det misslyckades blir det självhat. Eld på min dåliga självkänsla.

    Min självkänsla är usel vilket jag kompenserar med att vara superduktig på jobbet och som förälder.

    Alla vänner jag har nu har jag fått efter att jag blev ¨frisk". De är alla stabila människor som inte känner till mina mörka sidor. Jag har därför ingen att prata med om vad som har hänt.


    Ville bara säga att jag förstår dig när du skriver att avvisandet är värst och att man ändå på ngt konstigt sätt mått bättre om man varit otrogen än att bli stoppad av den andra. Inte i längden kanske men just då. Har liknande problem som du och vet hur det känns. Har också haft episoder när jag trillar dit igen liksom.
  • Anonym (Bordi)
    Anonym (Ann) skrev 2019-02-14 17:29:30 följande:
    Står du någon av vännerna lite närmare? Kan du prata med en av dem? Känns som att du skulle må bra av att kunna bolla med någon.
    Jag har pratat med min närmaste vän men det blev bara konstigt. Hon förstår inte alls problemet vilket jag såklart inte klandrar henne för.
  • Anonym (Bordi)
    Anonym (Ann) skrev 2019-02-14 17:29:30 följande:
    Står du någon av vännerna lite närmare? Kan du prata med en av dem? Känns som att du skulle må bra av att kunna bolla med någon.
    Jag har pratat med min närmaste vän men det blev bara konstigt. Hon förstår inte alls problemet vilket jag såklart inte klandrar henne för.
  • Anonym (Bordi)
    Anonym (Tjejkompisen) skrev 2019-02-14 18:06:45 följande:
    Ville bara säga att jag förstår dig när du skriver att avvisandet är värst och att man ändå på ngt konstigt sätt mått bättre om man varit otrogen än att bli stoppad av den andra. Inte i längden kanske men just då. Har liknande problem som du och vet hur det känns. Har också haft episoder när jag trillar dit igen liksom.
    Åh vad skönt att höra från någon som förstår! 

    Det värsta är att jag går och känner den här avvisningen så starkt, som att en demon har tagit över mina tankar. Demonen kräver att jag måste få upprättelse genom att inte bli avvisad av någon annan. Samtidigt som min egen hjärna bara vill ha allt så bra som det var innan detta djävulskap dök upp. Mitt civiliserade jag är lättad för att jag inte var otrogen hela vägen men känslan av avvisandet är starkare. Det är så destruktivt och jävligt och jag vill bara vakna upp och att allt bara var en mardröm.
  • Anonym (..)

    Nej, okej. Min poäng var iaf att du kanske ska vara mindre dömande mot dig själv. Lycka till med allt!

  • Anonym (Tjejkompisen)
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-14 19:05:45 följande:

    Åh vad skönt att höra från någon som förstår! 

    Det värsta är att jag går och känner den här avvisningen så starkt, som att en demon har tagit över mina tankar. Demonen kräver att jag måste få upprättelse genom att inte bli avvisad av någon annan. Samtidigt som min egen hjärna bara vill ha allt så bra som det var innan detta djävulskap dök upp. Mitt civiliserade jag är lättad för att jag inte var otrogen hela vägen men känslan av avvisandet är starkare. Det är så destruktivt och jävligt och jag vill bara vakna upp och att allt bara var en mardröm.


    Jag förstår precis. Man blir som besatt. Jag kände så länge och till slut blev jag "tvungen" att förföra en annan. Slutade i stor katastrof (men blev inte avvisad då). Nu har det hänt liknande igen (har inte blivit fysiskt avvisad men han har valt en annan, jag har inte försökt för vet att det är lönlöst) och jag försöker tänka att jag inte ska göra något dumt nu. Har ju sambo liksom. Blir så less på mig själv att jag känner så här. Blir som förälskad/besatt fast det bara handlar om bekräftelse typ :/
  • Anonym (Bordi)

    Det är så sjukt att en avvisning kan skapa en känsla som är så stark. Hade inte tänkt på min kollega på något sexuellt sätt innan alls eller varit minsta intresserad. Jag sökte bekräftelse där och då och när jag inte fick det blev jag helt förstörd. Det har gått två veckor och känslan går inte över. Jag önskar så att jag bara kunde bli av med känslan eller iallafall göra den hanterbar. Mitt 22-åriga jag hade direkt sökt bekräftelse från så många som möjligt men jag vill inte hamna där igen. Det leder bara till ökad ångest och problem i längden.

  • Anonym (Ann)
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-15 07:32:52 följande:

    Det är så sjukt att en avvisning kan skapa en känsla som är så stark. Hade inte tänkt på min kollega på något sexuellt sätt innan alls eller varit minsta intresserad. Jag sökte bekräftelse där och då och när jag inte fick det blev jag helt förstörd. Det har gått två veckor och känslan går inte över. Jag önskar så att jag bara kunde bli av med känslan eller iallafall göra den hanterbar. Mitt 22-åriga jag hade direkt sökt bekräftelse från så många som möjligt men jag vill inte hamna där igen. Det leder bara till ökad ångest och problem i längden.


    Din kollega kanske avvisade dig för att du var väldigt full och han upplevde att du inte var i stånd att ge samtycke? Med nya samtyckeslagen i åtanke så gjorde han rätt i sådana fall.
  • tankfull
    Anonym (Bordi) skrev 2019-02-15 07:32:52 följande:

    Det är så sjukt att en avvisning kan skapa en känsla som är så stark. Hade inte tänkt på min kollega på något sexuellt sätt innan alls eller varit minsta intresserad. Jag sökte bekräftelse där och då och när jag inte fick det blev jag helt förstörd. Det har gått två veckor och känslan går inte över. Jag önskar så att jag bara kunde bli av med känslan eller iallafall göra den hanterbar. Mitt 22-åriga jag hade direkt sökt bekräftelse från så många som möjligt men jag vill inte hamna där igen. Det leder bara till ökad ångest och problem i längden.


    Du fick bekräftelse egentligen i och med att din kollega avvisade dig för att han förmodligen bryr sig om dig och respekterar dig som den människa du brukar vara. Försök att inte ha ett katastroftänk nu. En gång är ingen gång och det betyder inte att du kommer att falla och aldrig ta dig upp igen. Ditt liv är inte förstört. Du har gjort ett bra jobb med dig själv under flera år, högakta dig själv för det. Du är värd respekt. Men drick inte alls. Prata med någon, finns diakoner om man vill ha en samtalskontakt snabbt som inte är någon du känner.
Svar på tråden Kan bordeline komma tillbaka?