Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Sitter här i valet och kvalet hur jag ska göra, vad jag ska säga och till vem.????

Det verkar inte finnas nån ände på problemet????

Jag är bara så less på att det inte ens går att diskutera problemet.

Nu har det skitit sig rejält hos mamman. Lagom till detta så ska hennes pappa vara tjänstledig och jobba dagtid för att hon ska kunna vara hos honom. Och det vore väl ok om det inte vore för att då måste han vara hemma med henne senast klockan 20 varje kväll och det får inte komma dit någon. Hon accepterar mig på dagtid och på annan plats, men inte hemma hos hennes pappa. Och att diskutera saken är totalt omöjligt! Jag har inne ens försökt.... men när hennes pappa försökt så blir hon antingen vansinnigt arg, eller så lägger hon på och vill inte prata om saken.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!

De flesta normalfungerande tar intryck av fler personer än föräldrar. Vid en ålder av 21 år torde det rimligen ha skett om förklaringen var så enkel. Sedan att hon fått lov att styra så mkt att det istället stjälpt henne djupare ner i sin dysfunktion, ja det tror jag också. Föräldrar gör så gott de kan i de flesta fall, och i detta lär det vara dags att både se med andra ögon nu och göra något annat.

Nej, jag hade inte heller stått ut.

Hon är betydligt mer störd än vad hennes diagnoser låter påskina. Men hon har en pojkvän åtminstone. Det är jättebra.

Sådana madamer (jag har träffat ett fåtal) behöver antingen sin pappas eller sin pojkväns konstanta odelade uppmärksamhet. Det är det enda som funkar, för hela livet blir knas (missbruk, destruktiva pojkvänner, självskadebeteende, psykinläggningar) utan en väldigt trygg, alldeles för snäll och överdrivet tålmodig man som tar hand om dem. Uppmuntra pappan att låta pojkvännen ta över den rollen om pojkvännen är kapabel till det.

Du kan inte förvänta dig så mycket av henne, hon är helt beroende av att någon tar hand om henne konstant.

Nu är det tredje gången jag föreslår samma sak:

Träffas hemma hos dig istället.

Men pappan vill ju uppenbarligen inte det. Så TS har inte något val - situationen hos honom är som den är. Mitt förslag är konstruktivt - ditt är bara mer av samma som hon utan framgång testat och som hon hela tiden bryter ihop av.

DET är att dansa efter tjejens pipa - att två vuxna människor aldrig kan tillbringa några timmar ihop utan en tjutande 21-årig bebis i rummet bredvid. TS behöver inte befatta sig med situationen överhuvudtaget, det är inte hennes barn. Det borde hon se som ett plus och höra något av.

Nej, män och kvinnor är olika. Män kan vara lyckliga i en destruktiv relation med en psykiskt sjuk flickvän. Det kan inte kvinnor med psykiskt sjuka män. Män har ett starkt behov av att få vara just män, och en kvinna som verkligen behöver stöd och vägledning i livet, inte kan ta ansvar och helt förlitar sig på honom och kräver att mannen skall göra det för henne kan få en man att känna sig väldigt manlig, duktig, behövd och outbytbar. Det här är något inte en psykiskt frisk, självständig, stabil och ansvarstagande kvinna erbjuda en man, det kommer som max bara i små smakprov av det när hon är flirtig och låsas vara inkompetent för att hon är för lat att göra något själv. 

Kvinnor går under mentalt av en sådan börda, det gör många män med, men "rätt" man trivs med bördan. 

Om flickan inte träffar en sådan man, hur länge tror du då att pappan orkar? Han är ju säkert en sådär 45 bast i dagsläget, så han behöver någon som tar över. Det skulle gynna TS också.

 

Ja du Elva, det har jag också undrat! 

Visst är det underbart om man kan ha en toppenrelation mellan barn och förälder, men nånstans finns det väl en gräns för när relationen blir "osund", typ när barnet vid en ålder av 21 anser att pappa ska ha massor av egentid med henne, och får hon inte 100% uppmärksamhet när hon är där så drar hon...

Själv minns jag inte att jag någonsin krävt egentid med min egen pappa å då var jag ändå "pappas flicka".

Jag skulle kunna förstå hennes beteende om hon vore typ 10 år...

Håller med dig att det faktiskt känns som att jag konkurrerar med en mans svartsjuka fru istället för hans dotter. Jag tänker ju att det är olika sorts kärlek man har till sina barn och till sin partner... 

Det som jag tycker är väldigt svårt är att veta vad som hör till diagnosen och vad som bara är rena dumheter. Det tycker jag om henne, och det tycker jag även om min egen dotter med diagnoser. Det som är en faktiskt funktionsnedsättning behöver man ta hänsyn till och hantera på ett sätt, medan bara rena dumheter kan hanteras på ett annat sätt.

Många gånger verkar det som att viss aindivider använder diagnoser som ursäkt för att bete sig hur som helst. Det finns de som säger att de kan minsann inte sitta stilla i ett klassrum pga sin adhd och försöker inte ens. Jag tänker att ha en diagnos är en orsak till att det är mycket svårare och kanske krävs nån mer strategi för att lyckas, men det är ingen ursäkt att inte ens försöka!

Och det är väl just den delen jag blir tokig på i hennes fall! Oviljan att ens försöka!!! 

Att hon har sina funktionsnedsättningar är en sak, men att skylla allt beteende på dem och inte försöka hitta nån fungerande strategi är det jag tycker är värst.

Och så länge hon enbart har add och dåligt arbetsminne på papper så anser jag att då ska hon kunna fixa de andra problemen. Gör hon inte det så är det ju troligen någon mer diagnos som inte kommit fram än. Så jag tycker ju att antingen ska hon göra en ny utredning så att vi vet om det är något mer, och hittar men ingen orsak till det övriga beteendet så är hon ju bara bortskämd.

Det här med att man får dra bort ca 30% av åldern vid adhd, beror på att profrontala cortex i hjärnan mognar senare. Så man kan inte bara dra av 30% rakt av, utan  det är ffa i förmågan att planera och ta ansvar som de ligger efter i utveckling.

Från Wikipedia: "Prefrontala cortex är en viktig struktur vad gäller exekutiva funktioner, planering och impulskontroll. Prefrontala cortex har också en viktig funktion vad gäller arbetsminnets funktion. Andra funktioner hos prefrontala cortex är uppmärksamhet, omdöme, styrning av beteende, tidsuppfattning, inlärning och problemlösning. Långsiktiga mål eller planer, så som studier, upprätthålls tack vare funktionerna i prefrontala cortex."

Så inom dessa områden kan man räkna bort ca 30% av den fysiska åldern. Däremot har hon ju "rätt" ålder i övrigt. Men bara för att man har svårigheter så kan man ju inte bara skylla på det och skita i att försöka hitta fungerande strategier. Tex tidsuppfattning går att underlätta med kalender med larm, styrning av beteende kan handla om att ha en strategi att gå undan redan innan man blir så arg att man inte kan behärska sig längre. Dessutom har inte alla alla symtom... Och eftersom det är symtomdiagnoser så är det ju så svårt att veta om det är en "riktig" diagnos, eller om det beror på nåt annat.

Nu har vi i alla fall kommit så långt så att hennes pappa ska få följa med till psykologen, det är ju i alla fall ett framsteg! Själv har jag tyvärr fortfarande inte sagt något till henne direkt, men eftersom hennes pappa nu blivit lovad att följa med till psykologen, så får jag nog vänta tills efter de varit där. Är rädd att hon ska ångra sig annars och vägra honom att följa med.

Tänk om man bara visste! ...vad som är reella nedsättningar och vad som bara är dumheter. Och tänk om hon bara ville prata om det och verkligen försöka göra något åt det, istället för att bara stoppa huvudet i sanden om det är något som ligger längre fram i tiden, eller fly om det är nåt obekvämt här och nu.

Tydligen hade han nämnt något om att vi planerar att gifta oss nästa år. Svaret var då ett ointresserat "Jaha". Jag tolkar det som att det var långt ifrån hennes vilja och önskemål, men då det ligger långt fram så funkar strutsmetoden och sen hoppas hon på att det kanske ändrar sig innan dess.

Det tråkiga är ju att varenda gång det blir nåt "fel" mellan oss så handlar det alltid om hans dotters beteende! Kan inte minnas att jag varit arg, sur, ledsen osv en enda gång på honom! (Ledsen kan jag bli nån enstaka gång, men då handlar det om nåt gammalt dåligt minne hos mig själv som poppar upp för nåt han sagt eller gjort som han omöjligt kunnat veta att det skulle göra mig ledsen). Utan det är tyvärr han som får ut för det jag egentligen borde säga till henne. Visst händer det att vi kan ha olika åsikter om saker i övrigt, men vi har liksom aldrig bråkat om nåt. Det är ju det som är så sorgligt! Nåt som i övrigt är väldigt bra, ska det få förstöras av en dotters beteende? 

Blir lite ledsen när jag läser sånt här. 

Perverst beteende? Bäst före datum? Jösses.

Håller helt med. Försökt nämna det här typ 5ggr men....dras jämt till hennes diagnoser. Skit i hennes reaktioner o tjuras o "åkaiväghemifrån" o gör det ni vill, efter ngr månaders tjuras o körande är det inte lika kul längre då ingen bryr sig.

Kort o gott...för tionde gången. Varför så jä.la stort fokus vis att prata, diskutera, förklara åt henne? Ert liv verkar gå ut på det. Vill hon inte prata o diskutera så SK.T I DET. Lev ert liv för guds skull, låt henne leva sitt, som hon vill (tjurande, tjutande, körande - WHATEVER). Ni BEHÖVER INTE DISKUTERA O PRATA MED HENNE KRING ERA VAL AV ATT UMGÅS!!!! Det kan gå en vecka utan att jag har kontakt med mina vuxna barn. Vore likadant om dom bodde hemma, ev lite småprat dagligen när /om man råkar ses. Förstår inte er besatthet av att sätta så mycket energi på henne. Hennes val vad hon gör o hur hon reagerar. Men ni verkar inte ta till er av att ens försöka det jag säger.....??!! Vad är det värsta scenariot? Att hon tjurar, åker iväg mm.....men det ÄR JU EXAKT DET HON GÖR NU OCKSÅ. Så sluta med ert maniska passande i hennes mall, kör ert liv!!!!!