Är inte insatt i vad diagnoserna innebär, men spontant kan man ju tycka att om en 21 åring inte kan umgås med er på ett normalt sätt så får hon väl vara någon annan stans. Vid 21 är man vuxen! Och har ingen äganderätt över sina föräldrar!
Finns inget att diskutera med henne, enbart mellan dig och din kille. Hon har inget att säga till om gällande när du får vara där. Hennes ångestproblematik hjälps inte på något sätt av att ni anpassar er sådär efter henne, jag vet inte hur eller utav vem ni fått den tanken av. Så sluta tänk att anpassa sig är att vara snäll och motsatsen är att vara elak. Det som är elakt är att välja den enkla vägen med minst motstånd för att hålla henne lugn men som inte alls hjälper henne i långa loppet.
Du sätter dig ned med din kille och diskuterar ordentligt. Du förklarar hur han enbart stjälper henne och att om han bryr sig om henne måste han förändra sig. Du förklarar även att han måste sätta tydliga regler och göra det kristallklart för sin dotter att du kommer sova där. Hon får antingen acceptera det eller hitta annat boende. Vägrar han detta lämnar du honom, oavsett hur mycket du älskar honom kan du inte slösa bort livet sådär.
Om han stöttat dig så bra o mycket, låter han ju som en man som KAN diskutera. Det borde ju då även gå när det gäller hans dotter. Som det nu låter så måste ni sitta ner o prata. In på djupet om er situation. Han måste ju inse att ert förhållande ligger i vågskålen nu. Sen, när ni diskuterat sätter ni er ner med dottern o lägger fram fakta. Så hon fattar att det är ni nu o hon får lov att acceptera läget. Om han verkligen inte vill kämpa för er, förstår detta o kan sätta gränser åt sin "bebis", så gör klart för honom då att NI är över. Låter ju helt galet sjukt i mina öron, hur man låter en vuxen ung kvinna styra allas liv o mående. Dags att ta av skyddglasögonen o säga åt henne att bete sig, de e hennes sak hur hon fördriver tiden o hon har ingen rätt att bestämma när han skall befinna sig var. Helt vrickat. Hon är bortdaltad med. O föräldrarna spelar med. Kräver hon att dom skall äta sk.i, gör dom det då? Vad säger du ts, om att visa honom tråden?
En konkret fråga ännu - när o hur anser han att ni två skall umgås? Bara undrar.
Han är verkligen jätteduktig på att prata! Mycket bättre än mig! Han vill verkligen ha en lösning på problemet, betalar tom privat psykolog för henne för att hon ska få hjälp när inte VUP bryr sig (stått i kö över ett år för detta)..
Så det är inte det att han inte vill eller kan diskutera problemet, utan det största problemet av alla är ju att HON tvärvägrar att ens lyssna, än mindre att diskutera. Han har försökt ta upp detta hur många gånger som helst, men det GÅR inte, för antingen blir hon skitsur å gapar å skriker eller så tar hon bilen och drar. Hur ska man kunna diskutera något med en som till varje pris undviker ämnet?
Själv är jag så rädd för att hon ska börja hata mig och på så vis göra det hela ännu värre om jag lägger mig i, så jag har hittills har jag låtit hennes pappa sköta pratande. Samtidigt gör det mig så frustrerad att bära allt inom mig.
Han säger att han tycker att hon får anpassa sig till oss, och säger att det kommer vara ett krav från hans sida att jag kan komma till honom även när hon är där och sen är det upp till henne om hon vill stanna kvar eller inte. Undrar hur det hade varit om vi redan nu kunnat bo ihop? Hade hon aldrig kommit dit då? Eller hade hon krävt att jag skulle åka bort?
Men snälla ts. Ni cirklar kring dethär som om det är viktigaste av allt. "Om vi gör så reagerar hon så", "om vi säger så skriker hon så"....Rakt ut vill jag fråga : varför skiter ni inte i hur hon gör? Precis som i andra familjer där vuxna unga bor hemma, lever man som vanligt o blir den unga sur/arg - whatever - så är det så, o han/hon svär, sticker ut, åker till en kompis el nåt. Och? Då gör hon det. O resten fortsätter med det dom gjorde. Men ni stannar upp, analyserar o snurrar in henne i bomull o ändrar ert agerande. Varför? Kan ännu inte förstå varför ni gör så stor grej av det, om ni ignorerar kommer hon säkert att lugna sig småningom. Om ni bestämmer att du är där o hon drar iväg - säg hejdå, ses sen. Om ni bestämmer att mannen kommer till dig - säg hejdå, ses kanske imorgon. Svär hon - ignorera! Varför så stor vikt vid hur hon agerar.??? Hon är vuxen. Sådär gör allaandra när barn trilskas. Kan du svara på den frågan?
Du ser inte vad jag skrev nyss, o vad du anser om att göra så?!
Mamaleona, vi har allt provat det också... Utan framgång... Jag håller absolut med om det du skriver!... på neurotypiska individer...
Hon har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men då den inte är lika tydlig som om man tex saknar ett ben, så blir det så mycket svårare att veta vad som är nedsättning och vad som bara är dåligt beteende. Den del som verkligen är funktionsnedsättning bör man ju anpassa till så gott det går, medan det som bara är dåligt beteende kan man ju kräva bättring på.
Jag är själv ung och har ingen erfarenhet av detta så egentligen vet jag inte riktigt vad jag pratar om men kände mig tvungen att skriva ändå. Jag hade blivit tokig. Jag hade försökt med att göra som många andra i tråden skriver. Försök att bara låtsas som det regnar när hon får sina utbrott. Fortsätt med det du håller på med, försök låta allt bara rinna av dig. Vad har det egentligen för betydelse om hon gillar dig eller inte? Man kan inte vara omtyckt av alla och inte på bekostnad av sig själv. Låt henne hata dig om det är vad hon känner. Försök framstå som det inte rör dig ryggen. Tänker att du borde försöka framstå att vad hon än säger eller gör så spelar det ingen roll, du kommer att vara där ändå och pyssla med det du just då gör. Ta inte någon diskussion, för det finns inget att diskutera. Och för att hon inte ska åka iväg när hon inte bör köra bil kanske bilnycklarna bör förvaras i något låst skåp under den tiden som hon inte är kapabel att köra? Så minimerar ni risken att hon skadar sig eller andra.
Låt henne vara arg, sura, skrika och gråta. Hon behöver inse att du är oberörd och att du inte går att rubba. Tänk på något annat och lyssna inte på det hon säger om du har lätt att bli ledsen och upprörd. Stoppa in ett par hörlurar med musik eller nåt i öronen för att stänga ute eventuella verbala angrepp så du inte behöver höra allt. Försök skapa ett tätt skydd runt sig själv där alla ord och anklagelser bara rinner av dig.
Som sagt ingen erfarenhet av diagnoser och är inte heller förälder. Men detta är vad jag skulle testat med.
Håller med. Ta fokuserar bara på alla andra när hon borde fokusera på sig själv.
O hur länge ni hållit ut har du ts heller inte svarat på. Har ni kört ert race 1vecka, 2 eller 2 månader? Låt henne pipa o flippa men ni gör det ni menat. Stå ut i 2månader!!! E ju inte klokt att pappan säger dig vilken tid du bör gå ut gm dörren. Låter helsjukt faktiskt. O allt pga en TJUGOETTÅRING. Nä, visa mannen denna tråd.
Önskar ts du ännu svarar på hur länge ni kört ert race OCH om du kan visa tråden åt pappan.
Men då kör ni ju ert race!? Om hon drar. Låt de vara så då. Ni fortsätter er kväll, hon drar. Ni käkar tacos, ser film, går o sova. Hon kommer när hon kommer, eller åker till kompis, mamman, killen - whatever. Så GÖR JU UNGA VUXNA. Lever sitt eget liv. Ser inte problemet? Måste hon vara hemma 22 el?
Kanske lite uppdatering ts?!
Men ts, är ju just sådär jag menar. Lev ert liv, åk dit ni ska, dansa, ut o äta, planera ERT liv. LÅT HENNE BLI SUR VARJE DAG O ÅKA IVÄG ELLER VAD 17 HON VILL. Gör inte en GREJ av det o försök inte DISKUTERA. Säg bara "ok" om hon tjurar, gå inte in i fighten. Förstår verkligen inte hur ni hyssjar så runt henne. O HÅLL UT, fortsätt dylika veckor 8 veckor till, där NI är i fokus, o ni gör det ni menat. Tror det blir tungt i längden att sura om ingen nämnvärt bryr sig. Nonchalera. Satsa på ER. Att en pappa tar ut tjänstledigt för att vara med sin 21åring är ju banalt, löjligt. Att behandla henne så ger ju henne orsak att tro hon är drottningen. Jisses.
Vi är alla barn till nån men nån gång så når vi alla en ålder då vi måste vinkla vingarna och lämna boet. Eller tycker du att en 21-åring ska böla på samma sätt som en 2-åring gör när pappa går utanför dörren? Ska en 50-årig dotter hålla sin 80-åriga pappa som känslomässig gisslan också menar du? Det här kan ju fortgå hur länge som helst om den känslomässiga incesten inte konfronteras.
Jag tror att mina inlägg skaver och provocerar många men jag ligger nog rätt nära den fula sanning som ingen annan vågar röra vid här. Dottern är inne på ett territorium som hon inte ska vara på och pappan måste sätta stopp för det nu.
Tidigare har jag valt att vara tyst om hennes beteende inför andra, men nu när jag mår så dåligt att jag börjar gråta så fort han pratar om henne så kan jag inte längre hålla tyst, utan berättar för andra om hur illa det är (dock inte om hon är i närheten).
Gissar på att en person som skäller ifrån sig lite då å då mår mindre dåligt än vad jag gör som avskyr konflikter och håller allt inom mig... Önskar så mycket att jag kunde bli lite arg då å då, istället för att bara vända det inåt å bli lessen. Men tyvärr är det inte helt lätt att ändra sin personlighet bara sådär.
Hur ska man kunna föra en dialog med en person som undviker att träffa en, å de få tillfällen vi ses så flyr hon direkt om vi försöker prata om nåt obekvämt?
Det är ju helt hopplöst! När hon är i en låsning så GÅR det inte att prata med henne. När hon inte är låst så VILL hon inte prata om det, å försöker man så flyr hon.
Tror heller inte att det hjälper att skambelägga nån, men jag skulle väldigt gärna vilja tala om för henne att jag flera gånger tänkt att enda lösningen på problemet är att lämna hennes pappa, å det det också är den ENDA orsaken till att jag skulle lämna honom. Det är som en vågskål, där den ena vågskålen innehåller kärleken till honom och i den andra hennes problem och beteende mot mig. Det kvittrar hur tungt än kärleken väger, när den andra skålen bara blir tyngre och tyngre...
Vet inte om det hjälper att tala om att det är så illa...eller om det bara gör saken värre...
Hur som helst så fick hennes pappa följa med till psykologen idag. Tyvärr var det ju inget nytt som vi inte redan visste, men som vi heller inte har nån lösning på. Psykologen ansåg att vi ska fortsätta förbereda henne och att hon ska tänja på sina gränser. Att hon inte ska åka iväg utan istället ta en promenad. Och att vi ska prata med henne när hon inte är i låsning. Men frågan kvarstår, HUR ska vi kunna prata med nån som vägrar prata om problemet?