Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Du fortsätter att bara fokusera på henne. Men det handlar ju om din relation till mannen. Alla de frågor du ställer här måste du ställa till HONOM. Det spelar ju ingen som helst roll vad andra tycker när det ändå i slutändan är helt beroende av vad tjejens pappa anser är bäst.

Nej, du ska inte konfrontera henne. Du ska inte heller säga att du mår dåligt osv. För vad spelar det för roll om pappan ändå inte backar upp dig?

En tanke jag får när jag läser dina inlägg är att det kanske även finns en besvikelse hos dig att du har ett av dina barn på ett boende (och mannen har stöttat i detta?) medan hans 21-åring får bo kvar och dessutom diktera villkoren. Stämmer det att du kan känna besvikelse över att hans barn får mycket mer tillmötesgående behandling än dina fått?

Själv tycker jag ju att hon är en bortskämd egoist som kräver 100% uppmärksamhet.

Nej, jag är inte rädd för att vara singel nu längre. Tyvärr var jag det under tiden med mina barns pappa...annars skulle jag lämnat den karln för länge sen.

Däremot vill jag inte vara utan min särbo. Han betyder alldeles för mycket för mig. Det var han som hjälpte mig igenom en 3 år lång och vedervärdigt jobbig separation från barnens pappa, hade aldrig orkat det själv, och det var ändå innan vi blev ihop så han har inget som helst med separationen från barnens pappa att göra. Vi har väldigt roligt ihop i alla andra lägen! Det är bara hans dotters ovilja att lösa sina problem som är problemet.

 

Ja, föräldrarna har säkert båda två på var sitt håll stjälpt henne mer än hjälpt henne. Sen i somras har hon nästan bott heltid hos sin mamma för att hon inte kan sova själv på nätterna när pappan jobbat. Om jag förstår det rätt så har dotterns problem nästan krossat hennes mammas relation med sin sambo. Hon har krävt att det alltid måste vara någon hemma i huset senast kl 20, och när hennes mamma och sambo varit å hälsat på andra så har de fått ta med henne. Det låter ju helt sjukt att man ska behöva passa upp på en 21-åring så mycket, trots add och ångestproblematik. När hon ska vara hos sin pappa så har hon bara åkt dit om hon varit garanterad att de ska sitta hemma själva hela kvällen, annars har hon stannat hos sin mamma, vilket inte mamman varit överlycklig för.

 

Jag håller absolut med om att de är medberoende båda två, vilket tyvärr går ut över bådas partners. Dock är det så svårt att veta var gränsen går för vad personer med diverse diagnoser kan klara av. Bara för att en person har en diagnos man ska ta hänsyn till så innebär det ju inte att man ska curla precis varje liten sak. Som Bo Hejlskov säger: Barn gör rätt om de KAN? Men hur vet man då vad personen KAN och vad den faktiskt är oförmögen till? Krav som är högre än vad personen kan klara av leder ju till stress, men jag undrar jag om inte kraven på henne är långt under vad hon klarar av?

I sin iver att hjälpa sin dotter så har de följt med henne i sin ångest och troligen förstärkt den.

Jag har som sagt inte problem med att hon har add och ångest, det jag har problem med är hennes ovilja att ens försöka hitta en lösning! Och att jag inte kan komma dit när hon är där utan att det blir en massa skrik å gap från hennes sida.

 

Jag har en teori om varför pappan curlat bort henne totalt. Hans pappa gick bort tidigt och han vill på något sätt överkompensera henne för att han själv miste sin pappa tidigt. Hade han haft fler barn så hade han aldrig kunnat dalta så med henne, för då hade garanterat syskonet protesterat.

 

En gång flippade jag ur hos honom när hon var där, vilket tyvärr inte gjorde saken bättre. Jag skulle bara vara där en liten stund å fixa en sak på datorn. Jag satt i köket, hon är i vardagsrummet och gapar om att de skulle ju baka kladdkaka bara de två. Han börjar med kladdkakan och ber henne komma ut och hjälpa till. Men inte då, det passar ju inte damen för hon var ju inte själv med pappa som han lovat. Enligt honom så hade han aldrig lovat henne att de skulle vara själva, utan det var något hon hade antagit och sen hade det blivit en sanning för henne. Jag är ju rätt känslig och blir lätt ledsen istället för arg, men försökte så gott det gick att hålla tillbaka. Allt eftersom hon blev mer och mer arg, så kunde jag inte längre hålla tillbaka utan vräkte ur mig ett och annat. Men strax innan så tog hon bilnycklarna och skulle åka därifrån, trots att hon vet att hon inte kan köra utan medicin i kroppen, och än mindre när hon samtidigt är upprörd. Vilket slutade med att hon och hennes pappa hade ?brottningsmatch? i bilen för att hon inte skulle ge sig iväg. Jag var både arg och ledsen och frustrerad och orkade inte med situationen längre utan åkte hem. Ja, jag vet att jag lät henne vinna den gången också. Så här i efterhand kan jag ju fundera över vad som skulle ha hänt om jag bara helt lugnt gått in i huset å satt mig och väntat?

 

Ja, hade det varit nåt mer besvär mellan mig och honom så hade jag sagt tack å adjö för länge sen! Men nu är det ju inte mellan oss problemet ligger?än?utan det är dotterns ovilja till förändring. Men förr eller senare kanske hennes problem blir så stora att det blir ett problem även mellan oss.

 

Jag vet bara inte hur jag ska hantera henne för att jag inte ska hamna i samma sits som hennes mammas karl, dvs vara rejält hatad. Eller kanske jag borde skita i det?

Hon är betydligt mer störd än vad hennes diagnoser låter påskina. Men hon har en pojkvän åtminstone. Det är jättebra.

Sådana madamer (jag har träffat ett fåtal) behöver antingen sin pappas eller sin pojkväns konstanta odelade uppmärksamhet. Det är det enda som funkar, för hela livet blir knas (missbruk, destruktiva pojkvänner, självskadebeteende, psykinläggningar) utan en väldigt trygg, alldeles för snäll och överdrivet tålmodig man som tar hand om dem. Uppmuntra pappan att låta pojkvännen ta över den rollen om pojkvännen är kapabel till det.

Du kan inte förvänta dig så mycket av henne, hon är helt beroende av att någon tar hand om henne konstant.

För det första så har jag tre barn, för det andra så har vi varit ihop i snart 3 år, men känt varandra sen... tror det var 2012, vilket jag får till 7 år. Vi trivs i varandras sällskap å har faktiskt tänkt bli gamla ihop.

Jag behövde få några papper utskrivna som jag behövde ha på lördag morgon å bläcket var tvärslut i min skrivare. Hur svårt ska det vara att få komma å skriva ut några papper å sen åka igen? Det behövde hon ju inte riva upp himmel och jord för!

Jag har erkänt att jag är hjärntrött, utmattad och konflikträdd! Vilket är en värdelös kombo????!!! Troligen därför jag reagerar annorlunda än en pigg å alert typ som inte är konflikträdd.

Undrar vad som skulle hända om hon inte fick veta innan att jag kommer????? Då skulle hon inte hinna bygga upp en hel ångestrepertoar redan innan... Kanske skulle ta rejält hus i helsike direkt just då när jag dyker upp oanmäld? Skulle hon dö av det? Nä! Skulle jag vara rejält nervös? Troligtvis ja. Men frågan är om det kommer hjälpa eller stjälpa henne? Dock visar vi ju då att vi tänker inte hålla på å anpassa oss efter henne hela tiden?

Kanske komna oanmäld, hon flippar ur fullständigt å vi ringer akutpsyk mitt under pågående utbrott?

Hon måste få hjälp ffa för sin egen skull, vilket både vi och hennes mamma å sambo kommer få nytta av

Har iaf ringt familjerådgivningens telefonsvarare nu för att höra om de håller på även med sådana här frågor. Hoppas de hör av sig under måndagen.

Inga av problemen som beskrivs här uppstår ur någons ADD.

Krasst men sant så ligger det till så. Du kunde lika gärna träffa en upptagen man där du och andra tjejen konkurrerade om hans gunst.

Jag blir riktigt irriterad när folk här drar in ADD och andra diverse diagnoser. Det har ju ingenting att göra med flickans perversa beteende som snarare handlar om någon form av oidipuskomplex eller minifru-syndrom. Små flickor kan vara förälskade i pappa och svartsjuk på pappas kvinna men hans dotter har passerat bäst före datum för längesedan för vad som är lämpligt.

För att få en förändring så tror jag att du ska ta din snubbe på de här sakerna, det är känsligt för honom kanske men med tanke på hur flat han är så måste du komma åt honom på ett sätt som får honom att vakna till.

Kort o gott...för tionde gången. Varför så jä.la stort fokus vis att prata, diskutera, förklara åt henne? Ert liv verkar gå ut på det. Vill hon inte prata o diskutera så SK.T I DET. Lev ert liv för guds skull, låt henne leva sitt, som hon vill (tjurande, tjutande, körande - WHATEVER). Ni BEHÖVER INTE DISKUTERA O PRATA MED HENNE KRING ERA VAL AV ATT UMGÅS!!!! Det kan gå en vecka utan att jag har kontakt med mina vuxna barn. Vore likadant om dom bodde hemma, ev lite småprat dagligen när /om man råkar ses. Förstår inte er besatthet av att sätta så mycket energi på henne. Hennes val vad hon gör o hur hon reagerar. Men ni verkar inte ta till er av att ens försöka det jag säger.....??!! Vad är det värsta scenariot? Att hon tjurar, åker iväg mm.....men det ÄR JU EXAKT DET HON GÖR NU OCKSÅ. Så sluta med ert maniska passande i hennes mall, kör ert liv!!!!!