Vad är rimligt att förvänta sig av 21-årig bonusdotter med ångest och add?

Min egen problematik är väl ffa add, utmattning och hjärntrötthet...samt att jag är introvert och har dålig självkänsla.

Det där med autism/asperger nappar jag på! Det är ju inte omöjligt att det är nåt mer än add.

Ni som har koll på skillnaden mellan autism och add, vad är det som finns i den ena diagnosen men inte i den andra? Många symtom finns ju i båda, men det som är intressant är ju om hon har symtom som 'bara" finns i aspergerdiagnosen men inte i add...

Har full förståelse för att vissa diagnoser och ångestproblematik kan framkalla vissa beteenden som framstår som tvångsmässiga. Men krasst så finns det människor med samma diagnoser i U-länder också som får finna sin plats i boendet dom befinner sig i. Krasst men sant.

Är det ingen som vågar yppa ett ord om att dottern kanske mest har förvandlats till ett kontrollfreak efter att ha bortkollrats av sina föräldrar hela livet? Kanske inte behöver vara svårare än så?

Nu startades tråden för en månad sedan och fortfarande sitter du TS och låter dig behandlas som att du är värd 1 % av din partners tid. Alltså nu får du antingen plocka fram bitchen inom dig eller dra vidare, vad får du ut av den här relationen egentligen? Är du så rädd för att vara singel? Skit i hans dotter nu, varför står du ut med det här?

Glömmer ni inte att tjejen har add? Jag vet inget om npf men är det inte det som är det stora problemet här?

Om tjejen ibland är som en fjortonåring, vad betyder det? Är förståndet som en fjortonåring? Eller borde hon förstå att låta pappa få ha en relation med en kvinna som han kanske kan spendera sin ålderdom med? Mindre barn kan ju ha svårt att förstå att pappas nya tjej inte konkurrerar om samma tid och plats men ett så pass stort barn, som själv har haft en pojkvän, borde väl kunna släppa tanken på det?

Jag menar nu inte att jag tycker att det här är glasklart, tvärtom. Jag tror att det finns en fara här att hennes diagnos har fått styra och ställa och att alla trippar på tå omkring henne men samtidigt har hon ett specifikt problem, frågan är vad hennes specifika problem är? Och hur får man henne att vilja prata om det? Kanske har ni helt rätt, kanske är det dags att låta henne smaka på konsekvensen. Hon låter onekligen som ett bortklemat barn men som sagt, samtidigt har hon ju speciella behov i och med sin diagnos, så hur mycket krav kan man ställa på henne?

Flickan har ångest också

Tidigare har jag valt att vara tyst om hennes beteende inför andra, men nu när jag mår så dåligt att jag börjar gråta så fort han pratar om henne så kan jag inte längre hålla tyst, utan berättar för andra om hur illa det är (dock inte om hon är i närheten).

Gissar på att en person som skäller ifrån sig lite då å då mår mindre dåligt än vad jag gör som avskyr konflikter och håller allt inom mig... Önskar så mycket att jag kunde bli lite arg då å då, istället för att bara vända det inåt å bli lessen. Men tyvärr är det inte helt lätt att ändra sin personlighet bara sådär.

Hur ska man kunna föra en dialog med en person som undviker att träffa en, å de få tillfällen vi ses så flyr hon direkt om vi försöker prata om nåt obekvämt?

Det är ju helt hopplöst! När hon är i en låsning så GÅR det inte att prata med henne. När hon inte är låst så VILL hon inte prata om det, å försöker man så flyr hon.

Tror heller inte att det hjälper att skambelägga nån, men jag skulle väldigt gärna vilja tala om för henne att jag flera gånger tänkt att enda lösningen på problemet är att lämna hennes pappa, å det det också är den ENDA orsaken till att jag skulle lämna honom. Det är som en vågskål, där den ena vågskålen innehåller kärleken till honom och i den andra hennes problem och beteende mot mig. Det kvittrar hur tungt än kärleken väger, när den andra skålen bara blir tyngre och tyngre...

Vet inte om det hjälper att tala om att det är så illa...eller om det bara gör saken värre...

Hur som helst så fick hennes pappa följa med till psykologen idag. Tyvärr var det ju inget nytt som vi inte redan visste, men som vi heller inte har nån lösning på. Psykologen ansåg att vi ska fortsätta förbereda henne och att hon ska tänja på sina gränser. Att hon inte ska åka iväg utan istället ta en promenad. Och att vi ska prata med henne när hon inte är i låsning. Men frågan kvarstår, HUR ska vi kunna prata med nån som vägrar prata om problemet?