Min egen dotter är just nu på ett korttidsboende inom LSS i väntan på ett "riktigt" boende. Det funkar inte att ha henne hemma????, varken för henne, mig eller hennes syskon...å då är hon bara 16 år...
Klart att det är jobbigt att inse att man inte klarar av sitt barn! Men just nu mår vi bäst allihop av att min egen dotter inte bor hemma.
Alla föräldrar vill väl hjälpa sina barn, men ibland kanske det är mer stjälp än hjälp att låta dem styra familjen?
Är det meningen att en 21-åring ska bo kvar hemma när det i ena hemmet är ständigt kaos och mamma och hennes karls relation håller på att trasas trasas sönder pga konflikter? Och är hon hos sin pappa så kräver hon att de är själva.
Eftersom jag själv har barn med autism, add å ocd så känner jag att jag måste vara så mycket duktigare på att hantera problemen än andra. Jag kan tex inte säga "skärp till dig", för jag vet att det är inte alltid så enkelt. Personen i fråga kanske faktiskt gör så gott den kan.
Mitt sätt att hantera det har blivit att jag hållt käft inför och emot henne (förutom en gång då det brast totalt för mig). Jag har aldrig konfronterat henne med vad jag tycker och känner. Istället är det hennes pappa som får ta emot allt????! Ibland är jag "bara" irriterad och ibland bryter jag ihop fullständigt och drabbas av panikångest och sitter bara och hyperventilerar. Verkar som att jag blivit "allergisk" mot allt som har med henne att göra.
När det är som värst känns det som att enklaste sättet att komma ifrån problemet vore att göra slut så hon får ha sin pappa 100% igen. Men jag vill absolut inte förlora honom, då han samtidigt är det bästa som hänt mig.
Går ofta och grunnar på hur jag ska förhålla mig till henne.
Ska jag hålla tyst å må skit själv?
Eller ska jag framföra mina åsikter direkt till henne?
Nu när hennes pappa ska vara tjänstledig några månader, bla för hennes skull för att hon ska kunna bo hos honom dett tiden, så oroar jag mig för att jag inte kommer få träffa honom alls eller möjligen när hon inte vill vara hos honom. Han måste ju sitta hemma med henne på kvällarna och hon kommer bli vansinnig oöm jag kommer till honom. Hjälp, vad ska jag göra?
Är jag är konflikträdd och har dålig självkänsla stämmer mycket bra! Själv tycker jag att det är bara när jag presterar något som jag duger. Är jag inte 100% perfekt så anser jag mig själv vara värdelös.
Däremot så är det helt fel att jag inte skulle få någon stöttning av honom. Är det nån som stöttat mig genom hela startpunkten från barnens pappa och alla turer med min ena dotter så är det han! Skulle aldrig orkat igenom det själv! Han har verkligen ställt upp enormt mycket för både mig och mina barn, så mycket att jag känner mig skyldig ...
Det trista i det här är att allt är hur bra som helst så länge inte hans dotter är inblandad. Men hennes krav på att få ha pappa för sig själv gör mig tokig! Som det är just nu så är det bara hennes problem som hotar vår relation... å hennes beteende är på god väg att förstöra hennes mammans relation till sin sambo.
Hade det inte funkat så bra mellan mig å min särbo i övrigt så hade jag inte stått ut så här länge...
Men mitt största problem med henne just nu är att jag inte vet hur jag ska agera mot henne. Ska jag berätta för henne hur dåligt jag mår? Ska jag ignorera henne när hon ringer till mig? Ska jag hålla tyst å vänta å hoppas att hennes psykolog kan hjälpa henne? Ska jag låtsas som att allt är bra?
Min fundering är om jag nu bara ska kontakta honom så lite som möjligt å låta honom sakna mig?
Han är verkligen jätteduktig på att prata! Mycket bättre än mig! Han vill verkligen ha en lösning på problemet, betalar tom privat psykolog för henne för att hon ska få hjälp när inte VUP bryr sig (stått i kö över ett år för detta)..
Så det är inte det att han inte vill eller kan diskutera problemet, utan det största problemet av alla är ju att HON tvärvägrar att ens lyssna, än mindre att diskutera. Han har försökt ta upp detta hur många gånger som helst, men det GÅR inte, för antingen blir hon skitsur å gapar å skriker eller så tar hon bilen och drar. Hur ska man kunna diskutera något med en som till varje pris undviker ämnet?
Själv är jag så rädd för att hon ska börja hata mig och på så vis göra det hela ännu värre om jag lägger mig i, så jag har hittills har jag låtit hennes pappa sköta pratande. Samtidigt gör det mig så frustrerad att bära allt inom mig.
Han säger att han tycker att hon får anpassa sig till oss, och säger att det kommer vara ett krav från hans sida att jag kan komma till honom även när hon är där och sen är det upp till henne om hon vill stanna kvar eller inte. Undrar hur det hade varit om vi redan nu kunnat bo ihop? Hade hon aldrig kommit dit då? Eller hade hon krävt att jag skulle åka bort?
Jag funderar väldigt mycket på hur jag själv ska agera i situationen. Oftast blir jag bara jätteledsen och drar mig undan.
Har jag nåt att säga till om till henne när hon är hos sin pappa? Ska jag konfrontera henne eller ska jag dra mig tillbaka?
Tycker det är så svårt att veta var gränsen går mellan vad som är funktionsnedsättning och vad som är ren egoism och bortskämdhet. En funktionsnedsättning behöver man ju ta hänsyn till, vilket man inte behöver med egoism och bortskämdhet.
Jag har verkligen ställt alla dessa frågor och fler därtill till honom. Vi pratar om det här jätteofta och om hur vi ska kunna få en lösning. Vi är helt överens om att det inte kan fortsätta på det här viset, men vi har slut på idéer om HUR. Tidigare så åkte jag hem gråtandes varje gång hon var där för att jag kände mig ivägkörd. Sen bestämde vi oss för att jag skulle stanna om jag var hos honom så att vi kunde "utmana" problemet... vilket slutade med att hon blev vansinnig, tog bilen och åkte till mamma som ringde hennes pappa å var sur för att hon åkte tillbaka till mamma när de bestämt att hon skulle vara hos pappa.
Han vet bara inte vad han kan göra mer än att försöka prata med henne i princip varje gång de ses, och nu betalar han ju även en privat psykolog för att hon ska få hjälp.
Så fort han tar upp ämnet med henne så är det taggarna ut eller sticka huvudet i sanden som gäller. Så hur mycket han än försöker så når han inte fram och kan inte få till en normal diskussion.
Vårt sista hopp ligger hos psykologen.. men där är vår oro att hon bara får hjälp med det HON anser vara ett problem, vilket kanske inte är samma som vi och hennes mamma m sambo anser vara problem och då är ju problemet ändå kvar.
Hennes mamma har bett psykologen att få komma och berätta hur det fungerar, eller snarare INTE fungerar hos dem. Men det går inte psykologen med på för att dottern inte vill det. Nu har även vi skickat ett mail där vi ber att få komma och beskriva situationen för att VI ska kunna få hjälp i hur vi ska bemöta henne för att vi tillsammans ska lösa problemet. Får se om vi får något svar...
Det vi inte förstår är hur hon ska kunna få rätt hjälp om inte psykologen har hela sammanhanget, dvs både hur det fungerar hos mamman och hur det fungerar hos pappan samt hennes egen version.
Själv anser jag ju att alla inblandade måste få komma till tals om sin upplevelse, samt att alla måste göra sin del för att få till något som fungerar. Det hjälper inte vad vi än gör om inte hon gör något för att förändra situationen. Likväl som det inte räcker att skicka henne till en psykolog och tro att den fixar till problemet utan att vi andra behöver göra något. Tyvärr så är det väl inte det sättet att tänka helt lätt i det andra hemmet, då hennes mammans karl vägrar ändra sig en millimeter.
Jag förstår bara inte vad problemet är när hon funkar med mig dagtid på annan plats! Hon vet att jag vet om hennes problem med ångest osv, och hon vet att jag har förståelse för funktionsnedsättningar, och ändå är jag portförbjuden hos hennes pappa. Det är ju helt ologiskt! Det vore så mycket enklare att förstå agerandet om hon även hatade mig i andra situationer. Hatar man en person så är det ju logiskt att man inte vill ha den i närheten, men när hon säger att hon inte har något emot mig, så får jag inte ihop det i mitt huvud.
Problemet ligger inte mellan mig och hennes pappa, utan i att hon inte vill prata om det över huvud taget! Däremot är jag rädd för att det här kommer skada vår relationen ordentligt om det inte vänder och blir bättre.
Det jag skulle vilja säga till henne är tex att "Eftersom jag inte ser nån lösning på problemet (det har ju bara blivit värre) att du inte accepterar att jag är hos din pappa samtidigt som dig och att jag dessutom börjat få panikångest pga det så är det nog bäst att jag inte träffar din pappa mer, åtminstone inte så länge du inte accepterar att jag är hos honom samtidigt som dig."
Ja, jag vet att det är att skuldbelägga henne! Min tanke är om det skulle kunna få henne att övervinna sitt "strutsbeteende" och börja prata med oss för att hon inte vill vara orsak till att jag lämnar honom?
Jag är mycket väl medveten om att det inte skulle bli ett skit bättre av att skriva så till henne, å därför har jag inte gjort det, men det är så jag känner!
Kanske är bäst då att antingen sluta träffa honom öht alt så lite som möjligt?????????
Sen är det inte "bara" hans hem! Det är vårt framtida gemensamma hem... Vi har ju liksom tänkt flytta ihop å gifta oss, eller gifta på först å flytta ihop sen, vilken ordning det nu blir...
Såvida inte det här problemet raserar vår relation...
Min egen problematik är väl ffa add, utmattning och hjärntrötthet...samt att jag är introvert och har dålig självkänsla.
Det där med autism/asperger nappar jag på! Det är ju inte omöjligt att det är nåt mer än add.
Ni som har koll på skillnaden mellan autism och add, vad är det som finns i den ena diagnosen men inte i den andra? Många symtom finns ju i båda, men det som är intressant är ju om hon har symtom som 'bara" finns i aspergerdiagnosen men inte i add...
Mamaleona, vi har allt provat det också... Utan framgång... Jag håller absolut med om det du skriver!... på neurotypiska individer...
Hon har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men då den inte är lika tydlig som om man tex saknar ett ben, så blir det så mycket svårare att veta vad som är nedsättning och vad som bara är dåligt beteende. Den del som verkligen är funktionsnedsättning bör man ju anpassa till så gott det går, medan det som bara är dåligt beteende kan man ju kräva bättring på.