Abort eller fullfölja. Snälla hjälp mig tänka!!

Hej! Jag är inte direkt i samma situation som du, men jag velar också fram och tillbaka. Gift, har två barn på 11 och 6... livet började bli väldigt bekvämt. Idag fick vi reda på att jag är gravid och jag vet varken ut eller in. Min man vill behålla, men jag är så osäker på om jag orkar med detta. Ingen släkt i stan, ingen avlastning och en man som jobbar hiskeligt mycket oavsett familjesituation. Idag hade jag ren ångest på morgonen... Skulle gärna vilja byta tankar och ha någon att bolla alternativen med. Det här ÄR sista chansen om vi ska ha ett barn till.

Ja... jag tror vi tänker och känner ganska lika just nu. Vilken vecka är du i? Själv är jag i vecka 6, så det är ju väldigt tidigt i graviditeten. Sedan finns ju risken för missfall också...

Vi har aldrig haft någon avlastning eftersom vår släkt bor rätt långt från oss. Det känns så ensamt ibland, vilket gör mig sorgsen inombords. Min man är karriärist och det är inget som kommer att ändras bara för att vi får ett tredje barn. Låter krasst, jag vet, men det är bara dumt att lura sig själv genom att tro ngt annat.

Har du hjälp där du bor? Antar att barnet skulle bo med dig på heltid, eller hur resonerar ni? Knepig situation, men om ni vill det här så bör det ju vara möjligt ändå.

En halvknäpp tanke som ploppar upp titt som tätt är om läxläsningen - min dotter går i fyran och behöver ganska mycket hjälp varje dag med den biten (och lugn och ro!) - hur ska man få till den biten med en skrikande bebis som tar all uppmärksamhet? Som sagt, lite knäpp tanke men något jag tänker på...

[quote=79446885][quote-nick]Anonym (n) skrev 2019-02-16 10:02:54 följande:[/quote-nick]Varför vill din man behålla om han är karriärist och jobbar så mycket? Sätt krav på att han tar en del av föräldraledigheten med detta barn kanske? Kvar på att jobba mindre första åren? Som du skriver, att det för honom är superlätt att säga ja om han ändå inte påverkas av det ens i närheten av så mycket som du skulle göra...jag hade blivit ganska ledsen av att ha en sådan uppdelning mellan ar två...[/

Quote]

Bra inspel men det är inte så svart-vitt som det kan tyckas. Han är en bra pappa och han HAR varit hemma med de båda större barnen. Däremot har han alltid tyckt att skola (vi träffades för 20 år sedan) och jobb är viktiga och det har jag alltid varit medveten om. Likväl som jag alltid har tyckt träning är viktigt - vi prioriterar olika. Familjen först, men därefter har vi olika saker på andra plats.

Det här med vad ens föräldrar och svärföräldrar tycker är ett kapitel för sig. Vi har fantastiska mor- och farföräldrar till våra barn, det är inte det. De börjar bli äldre och min pappa lider av kronisk sjukdom - deg är snarare JAG som borde åka till dem och hjälpa till, inte tvärtom. De kommer behöva min hjälp alltmer, det är ett som är säkert.

Det finns inga som helst chanser för er att flytta ihop, antar jag? Pga att barnen är rotade och bor varannan vecka hos er? Det där är ju så himla knepigt... I praktiken skulle barnet träffa sin pappa varje helg? Om det är någon tröst så har min man rest mycket i jobbet och många veckor har det blivit så att han på sin höjd träffar barnen på helgen (om han inte har behövt använda även helgen för att ta sig dit han ska). Det finns ju föräldrar som reser massor i jobbet - det kanske går att likställa med din situation. En tanke: Kan han ta föräldraledigt exempelvis ons-fre varannan vecka när han är inte har de egna barnen och du har börjat jobba? På det sättet skulle du ju inte bli så ensam.

LillyH: Tack för ditt inlägg. Det är sådana inlägg som ditt som ger mig hopp om att man kan föra en vettig dialog även på familjeliv. Det lutar mot att vi behåller barnet - det här är sista tåget som går och sedan blir det absolut inga fler bebisar. Ska fundera några dagar till dock, eftersom det är så många tankar och funderingar som behöver sorteras och tänkas igenom.

TS, hur har det gått för dig/er? Allt ok? Skriv gärna några rader om du har möjlighet. Hoppas du mår okej under omständigheterna.

Åh, vad jobbigt! Hur kändes det att vara med om ultraljudet?

Jag tänker att de klassiska graviditetssymptomen kan upplevas som värre/tyngre om graviditeten inte känns helt hundra... lider med dig - det låter som att ni ändå inte har bestämt er riktigt än? Vad säger din partner? Vad tycker han?

Jag känner mig fortfarande kluven, men det lutar väl åt att vi behåller. Var galet ledsen tidigare ikväll, grät och kände att allt var så fel... vi har varit en vecka i fjällen och kom hem idag - allt var så himla perfekt och barnen är äntligen så pass stora att de kan åka skidor i helt egna backar. Vet att det låter fånigt men att börja om från NOLL igen känns jättetungt just nu. Självklart menar jag inte bara skidåkningen utan allt annat också. Så känns det för mig just idag, men jag vet att känslan kan vara en annan imorgon. Graviditetshormoner?