Är min reaktion naturlig?

Vi har varit ett par i 3 år nu. Han har sina två barn på halvtid å jag har mina två på heltid. Nu är jag dessutom gravid med vårt gemensamma barn. Han och hans ex har väldiga problem att komma överens,hon verkar inte släppt taget och hon använder barnen mot honom. Jag kan också tycka att hans barn är väldigt röriga och svåra att komma nära. Jag anstränger mig jättemycket och behandlar mina och hans lika i alla lägen även om jag kan tycka att de är mer krävande än mina egna barn. Det som sårar mig är att han gör skillnad på sina o mina barn. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt när han speciellt busar o härjar med hans sjuåring. Min femåring är bredvid men får ingen fysisk kontakt. Speciellt nu när jag blev arg på honom för jag tyckte att han var obefogat hårdare mot min femåring än sin sjuåring. Jag upplever nästan att han ignorerar mina barn helt. Känns i bland som att han är medvetet gulligare mot sina barn för att de inte ska känna någon konkurrans. Han verkar ha dåligt samvete gentemot sina barn. Barnen spelar ut föräldrarna å de uttrycker säkert att de inte tycker om mina barn när de är hos mamman. Vilket inte stämmer då de oftast funkar väldigt bra i hop. Är min känsla så stark för att mina barn inte har en närvarande pappa? Han säger att vi är en familj. Men hur ska vi kunna bli det när man gör sån skillnad? Jag upplever att det blir "mina barn o dina ungar" när man markerar så tydligt som han gör. Har jag fel? Är det en önskan om att han skulle ta mina barn som sina egna. Det är inte det jag vill att han ska bli deras pappa men jag hade önskat att han kunde va lite mer fysisk o ansträngde sig lite mer för mina barn. Hur ska man ta upp detta utan att det blir fel?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2019-02-22 11:54
Jag känner att det blir svårare för mig att va gullig mot hans barn när han ignorerar mina. Han är väldigt upp o ner.När han är på bra humör är det helt annorlunda. Då är vi jättenära varandra å jag upplever att han då bekräftar mina barn bättre. När jag sägeri från blir han sur på mig o pratar inte med mig. Då blir han även kyligare mot mina barn. Men jag upplever rent allmänt att den veckan hans barn inte är hos oss så känns vi inte som en familj alls. Då är det mer jag med mina barn å han är min partner. Visst ställer han upp för mina barn om jag ber honom men det är ingen självklarhet. På det sättet funkar det bättre rent praktiskt hans barnvecka. Då är han engagerad o mina barn räknas med också.