Är min reaktion naturlig?
Vi har varit ett par i 3 år nu. Han har sina två barn på halvtid å jag har mina två på heltid. Nu är jag dessutom gravid med vårt gemensamma barn. Han och hans ex har väldiga problem att komma överens,hon verkar inte släppt taget och hon använder barnen mot honom. Jag kan också tycka att hans barn är väldigt röriga och svåra att komma nära. Jag anstränger mig jättemycket och behandlar mina och hans lika i alla lägen även om jag kan tycka att de är mer krävande än mina egna barn. Det som sårar mig är att han gör skillnad på sina o mina barn. Jag vet inte varför jag reagerar så starkt när han speciellt busar o härjar med hans sjuåring. Min femåring är bredvid men får ingen fysisk kontakt. Speciellt nu när jag blev arg på honom för jag tyckte att han var obefogat hårdare mot min femåring än sin sjuåring. Jag upplever nästan att han ignorerar mina barn helt. Känns i bland som att han är medvetet gulligare mot sina barn för att de inte ska känna någon konkurrans. Han verkar ha dåligt samvete gentemot sina barn. Barnen spelar ut föräldrarna å de uttrycker säkert att de inte tycker om mina barn när de är hos mamman. Vilket inte stämmer då de oftast funkar väldigt bra i hop. Är min känsla så stark för att mina barn inte har en närvarande pappa? Han säger att vi är en familj. Men hur ska vi kunna bli det när man gör sån skillnad? Jag upplever att det blir "mina barn o dina ungar" när man markerar så tydligt som han gör. Har jag fel? Är det en önskan om att han skulle ta mina barn som sina egna. Det är inte det jag vill att han ska bli deras pappa men jag hade önskat att han kunde va lite mer fysisk o ansträngde sig lite mer för mina barn. Hur ska man ta upp detta utan att det blir fel?
Det är inte så lätt att bli en styvfamilj där alla känner sig hemma och bekväma med varandra.Jag har själv två styvfamiljer, på pappas och mammas sida och känner mig hemma i den ena men som en främling i den andra. Troligen på grund av personkemi och andra orsaker men det har inte gått att ändra trots att jag levt i båda dessa familjer under stor del av min uppväxt.
De vuxna i styvfamiljen har dock lite andra krav på att få det att fungera och att bete sig bra mot alla inblandade eftersom det är de vuxna som bestämmer hur familjen ser ut och barnen får finna sig i läget, dvs bo ihop med människor de inte valt och tillhöra en familj som kanske eller kanske aldrig kommer att kännas som en familj..
Vad gäller hur din man gör så kan du väl viss påpeka det du ser i hans agerande som tydligt särbehandlar barnen? Varför inte? han kanske inte ens tänkt på det och kan ändra sig om du gör honom medveten om det. Säkert påverkar det att han bara har halva tiden med sina barn - det måste vara en enorm förlust för alla föräldrar även om man är nöjd med skilsmässan. Ingen ville väl egentligen skiljas från barnen men i praktiken förlorar man ju halva deras uppväxt. Du har dina barn på heltid, och de lever dessutom med din man på heltid, och bara det är en stor ojämlikhet mellan barnen i er styvfamilj.