Anonym (NyPåIVF) skrev 2019-04-12 12:05:17 följande:
Hej vi ska nu göra vår första behandling. Är rädd och nervös och det känns inte som det kommer funka. Vi ska göra ett kort protokoll. Har fortfarande inte insett (och accepterat) att just vi ska göra ivf. Känns så stort, det ska ju bara funka hemma.
De flesta är så glada och förväntningsfulla som att detta ska lösa allt men jag känner ingen glädje? Är liksom ingen glädje alls i att behöva utsätta sig för nåt sånt här. När man lidit i några år är det svårt att bara bli en lycklig person helt plötsligt, jag släpar på för mycket sorg från innan?
Tyckte ni andra att det var känslomässigt att gå in i IVF eller var det bara kul och bra och hoppfullt?
Jag hade läst så mycket om hur folk kämpade med ivf här på fl så var inställd på att det skulle ta minst 3-4 försök innan det skulle gå vägen. Eftersom vi hade i princip noll förhoppningar på att det skulle gå på första försöket tyckte varken jag eller sambon att det var jobbigt. Minns i väntrummet till äp hur vi satt och skrattade åt operationskläderna och hela situationen (jag var spruträdd innan vi satte igång..) och tanken på hur många gånger vi kommer få göra om hela sk*ten. Äggplocket gick smärtfritt men efteråt blev jag hemskt svullen i buken att jag knappt kunde röra mig på flera dagar :-S Ruvningen var inte heller jobbig för jag visste ju att det skulle gå åt hell. Men det gjorde det inte och om några månader är det lilla miraklet 2 år <3
Nu är jag i 8:e veckan efter vårt andra ivf (som också tog sig på första försöket). Tycker det är nervigare den här gången, dels för att det är privatbekostat och dels för att tiden för min fertilitet börjar rinna ut. Kan tillägga att vi inte har berättat om varken det första eller detta försök för någon.
Om du har dina gratisförsök kvar så försök att koppla av och se det som en resa/äventyr du gör med din älskade. Den kan bli lång men den kan bli kort också -gäller att hoppas lagom
Ett tips - använd emlakräm inför orgalutran/fyremadel-sprutan så slipper du onödigt obehag.