Är så trött!! Syskonbråk o annat!

Ok, det här är ett jättebra tips om man vill att treåringen ska lära sig läsa tidigt. Vilket är kul och bra. Men om jag hade varit du så hade jag satsat på att lära honom leka. Det underlättar för honom i kontakten med andra barn och det är den kontakten som gör honom lycklig i det långa loppet. 

Ja, det tycker jag är olyckligt att förskolan håller på att flagga för och dra upp som något som kan bli bekymmersamt eller som redan är det. Möjligen beror den sortens kraftigt överdriva nit på en överkompensation för att förskola och skola tidigare lät så många barn som i efterhand visat sig ha påvisbara svårigheter som lett till att de så småningom fått en diagnos klara sig utan hjälp och extra resurser. Kanske kan det vara på det sättet. 

Problemet är att förhållningssättet, att tidigt varna för vad de menar kan visa sig vara avvikelser, är att det stressar och oroar föräldrar som därigenom får ganska orealistiska och emellanåt orättvisa förväntningar på deras barn och barnens förmågor. Det ger sedan en frustrerad förälder som i sin tur ger barn som känner av att de borde prestera men vars mognad inte medger det precis i den period det önskas vilket leder till ännu mer frustration hos föräldern och så är den onda cirkeln ett faktum.

Olyckligt tycker jag.

För övrigt tycker jag att du gjort och gör alldeles rätt i att möta och tillgodose hans större närhetsbehov. Det kan aldrig någonsin bli fel, och även om du är trött särskilt under sjukdomsperioder så kommer det snart dagar när du inte är så trött och i stället kan titta på resultaten av dina känslomässiga investeringar och känna dig glad över att du gjorde dem. 

Tänk också på att han faktiskt fortfarande är hemskt liten. 

Det ena utesluter väl inte det andra? TS verkar leka mycket med sitt barn men ibland behöver man också trick som stimulerar och roar barnet utan för mycket föräldrainblandning för att få vardagen att fungera.

Hur var din när han var liten TS? Min har varit så mer eller mindre sen födseln känns det som

Tror också på att låta honom hitta sina egna sätt.

Jag tror i och för sig både TS och hans förskola vet bättre hur sonen fungerar än vi som läser i andra hand på forumet. Förskolan har begränsade resurser, de tar INTE in specialpedagog utan anledning och de måste ha vårdnadshavarnas medgivande för att konsultera en. Det indikerar att pojken har lite svårare än jämnåriga på något sätt. Givetvis behöver det inte vara något allvarligt eller resultera i senare diagnos men just nu behöver han uppenbarligen lite extra stöd. De flesta 3.5-åringar kan sysselsätta sig på något sätt någon stund även om det inte är avancerade rollekar.

Till TS: Förstår att du blir less! Det blir förstås värre när man går på varandra hemma med sjukdomar. Kanske blir det också lättare och roligare att vara ute sedan när våren kommer.

Det är omöjligt att som vuxen leka med ett barn varje minut. Jag skulle försöka satsa på sånt han tycker om som han kan sitta med vid ett bord. Kanske playdough, trolldeg, göra halsband, alfapetsbokstäver han kan plocka med eller om han gillar att pyssla? Köp någon pyssel och och låt honom gå loss med glitter, limstift och piprensare mm. Detta har sysselsatt min dotter långa stunder när hon varit hemma och sjuk. Sedan har man glitter överallt hemma i veckor i och för sig (svårt att sopa bort så allt försvinner) men det var det värt ...

När vår äldsta var tre så var lillebror ett år. Lillebror var nöjd med att titta vad storebror gjorde och det storebror gjorde var att leka med mig. Han kunde inte alls leka utan mig, utan det var jag som lärde honom att leka genom att leka varje dag med honom. Det var jättelångtråkigt för mig men storebror lärde sig leka. Ett år senare lekte han mer själv. Vi lekte mest med tennsoldater, playmobil och olika skepp som gubbarna åkte i. Eller så lekte vi att han var ett stackars övergivet barn och jag var en elak häxa. Det var inte min idé, den sista leken var hans ide. Eller så lekte vi att vi  kunde trolla och gjorde olika uppdrag av som vi fått av någon konstig superhjälte som vi låtsades prata med. Men själv kunde han inte leka när han var tre. Nu är han elva och kan inte leka igen...bara spela iPad och Ps4. ..Jag får sätta mig på golvet igen. 

Jag försöker leka med playmobil etc. men han uttråkas och går därifrån eller säger att han inte vill. Oftast. Inte alltid. Men försöker man ändå hålla honom kvar så börjar han larva sig med allt istället. Känns som man kämpar o kämpar men tålamodet tryter till slut, och man orkar inte sitta o leka leka leka. Hemsk känner jag mig då samtidigt.

När han väl är med på noterna har vi jättefina stunder o han låtsas prata i telefon, går lagar mat o kommer och bjuder osv. Men det är minimalt korta stunder av rollek.

Nu är jag absolut ingen expert men jag tycker det låter som en helt normal 3.5 åring. Visst alla barn har en utvecklingskedja de följer men ibland känns det som folk totalpanikar när barnet skiljer sig minsta lilla från gruppen.

Din son gör ju en massa olika lekar sen att han inte älskar play mobile

So what!!? Egentligen, det är knappast som att alla människor gillar samma saker. Jag tror att vissa basala begåvningsmönster en individ har kan ses redan från tidig ålder, tex om man är mer lagd åt det sociala hållet, det logiska tänkandet, rytm och rörelse eller mycket fri fantasi. Det märker man ju tydligt med lite större barn i grupper att det ofta är samma barn som initierar och hittar på själva leken, sen leker de andra med men alla är inte lika bra med fantasin för sånt.

Hoppas du låter honom vara vem han är, han verkar ju inte ha några problem med det sociala, språkliga, allmän begåvning eller att faktiskt pyssla och leka. Det andra kommer säkert med tiden, jämför med att vissa går redan vid 10 månader andra dröjer förbi 18 månader utan att BVC tar det särskilt hårt. Sen verkar han lite försiktig och avvaktande i stor grupp vilket säkert hämmar lite på förskolan. Kanske är det så enkelt att han är helt normal men han blir kanske aldrig en romanförfattare, istället kanske han blir en fantastisk fysiker :)

Haha! Fysiker. Ja du, jag och en väninna brukar säga det om honom. inte mig emot alls.

Men, ja du har rätt i mkt av det du skriver.

Jag brukar tänka att alla är olika, precis som du skriver. Och vi alla har olika preferenser, och det är helt ok. En del vill vara i centrum. En del inte. En del trivs bäst i sällskap utav hela grannskapet och en annan trivs bäst med några få (jag räknar mig själv till denna skara). En del är duktiga med kroppsarbete andra vill hellre sitta framför en dator, medan andra hellre jobbar på Ica. En del tränar gärna, andra läser hellre. Osv osv. Inget är fel eller rätt och inget utesluter ju det andra heller (så inte en del tror att jag menar att de som tränar inte gillar att läsa också haha). Men alla är olika.

Han får vara precis som han är. Jag ska erkänna att när påtryckningar kommer från framförallt förskolan och hans fysioterapeut (han går till en lite då och då pga inlägg i skorna, plattfot, och gick relativt sent - 17 mån), så kan jag bli frustrerad. Tänker mkt på vad han gått igenom sen han föddes två mån för tidigt och får en klump av sorg i mig att ?det aldrig tar slut?, att han inte bara får vara och utvecklas. Att fokus läggs på ?bristerna? men aldrig framhävs förmågorna. I ett utav samtalen med förskolan så brast det till slut för mig varpå jag stoppade pedagogen och sa att nu har du suttit i snart 1 timme och talat om för mig att mitt barn inte är intresserad av jämnåriga (vilket han är!) och har svårt med leken (ja, till viss del har han). Du har under denna timme inte talat IM för mig vad du tänker att ni behöver göra för att hjälpa honom med detta ni talar om för mig. Inte heller har du benämnt hans styrkor och förmågor?! Hon blev så ställd så hon nästan började stamma. Och började rada upp allt han imponerar med, då var han ca 2,5 år. Han kunde alla färger, former, räkna till 20, alfabetet inkl vilken bokstav vissa ord började med, kunde återberätta för oss t ex hur dagen varit på förskolan, vad han gjort ätit osv. Rikt ordförråd. Älskar musik, dans och rörelse osv.

De satt så mkt energi på det andra att de inte kunde se förbi det och ta hjälp av hans förmågor och styrkor för att hjälpa till i hans s k brister. Vi bytte förskola kort därefter. Och nya förskolan agerar till mångt och mycket annorlunda och stöttar upp på annat sätt. De ser hans styrkor och använder dom. De ser nyfikenhet och intresse men ser också att han har svårt i samspelet. De uttrycker dock att detta inte behöver vara något ovanligare än att det tar tid för en del barn. Att de ganska nyligen hade ett barn som gått på samma förskola från 1 år och nu var 4,5 år och först nu vågat ta kontakt med andra barn. Men uttrycker också att de vill vara säkra på att ge vår son rätt stimulans. Vilket jag uppskattar oerhört. Och tycker är viktigt.

Dock skulle jag inte gå med på en utredning i dagsläget. Han har knappt gått på förskola i 1 år totalt sätt. Och bytt under denna tid. Jag vill att han får ta sin tid. Och samtidigt får stöttning. Och det har han rätt till, utredning eller ej.

Sorry. Det blev en roman det här.

Uppskattar alla era inputs och tankar. Tack!

Tycker det är lite tokigt tänkt. Självklart har han rätt till stöd, men en utredning visar ju VILKET stöd som behövs och VARFÖR. Annars kanske man fortsätter med något man tror stödjer, men i själva verket är meningslöst. 

Olika svårigheter kan ge samma symptom. Man kan bli utåtagerande aven mängd skäl, t.ex. att man har svårt att sortera intryck, av att man har svårt att förstå andra människors beteende eller av nedsatt arbetsminne. Det som hjälper barnet med svårt att sortera intryck kan vara något helt annat än det som hjälper barnet som har svårt att tolka sociala situationer. Men det observerbara beteendet kan vara rätt lika. 

En utredning stämplar inte barnet om inte föräldrarna ser det som en stämpling. En utredning är till för att hjälpa barnet.

Ett barn i förskoleålder förstår inte heller vad en utredning innebär, för barnet är det som vilket BVC-besök som helst. Resultatet av en utredning delges inte heller barnet, som inte alls behöver veta om vad en utredning visar.