Ser ingen mening med livet som förälder...

Jag var som du. Gillar inte barn jättemycket generellt sett, har aldrig gullat med andras bebisar, aldrig passat barn osv. Har aldrig drömt om batn. Ser jag barn på stan eller bebisar så blir jag inte ett dugg såld.

Min man ville ha barn och vi fick 3 st (!?!). Jag har aldrig känt att jag är urtypen för ett mammamaterial, särskilt inte när barnen var bebisar och småbarn. Kände mig instängd och fångad.

Men nu, när de är tre fantastiska tonårstjejer, skötsamma, starka, med hunor och fina värderingar....nu tycker jag att det är toppen att jag blev deras mamma!

Vi hade ett par i vår föräldragrupp där mamman blev djupt deprimerad av att gå hemma med barn. Pappan fick helt enkelt ta över från det att barnet var ca 2 mån, och hon fick jobba. Blev klart bättre.

Jag gillade inte alls mammaledighet. Med sista var pappan föräldraledig från dag 1. Jag var inte ledig alls. Sedsn var jag ledig 1 dag/v istället

Hur fn kan man svara någon så?? Empatistörning? Låter som om du inte borde vistas i närheten av barn själv....

TS! Viktigt att du och din sambo/man pratar om hur ni löser situationen om du känner likadant när barnet kommit.

Saker man kan göra:

- skippa amningen alt köpa bröstpump på Apoteket så att han sköter en stor del av matningen och du blir mindre bunden

- förbered på att han går på tidig pappaledighet och att du tar kort eller ingen helledighet, och istället får vara mamma enstaka dagar

- inse att man kan leva ett mycket aktivt och fritt liv när man har ett enda barn, ett barn kan tas med på hiking, tältning, resor, vandringar osv. Inga problem.

- se till att träffa vänner! Förklara detta för dem, och de kan stötta upp och vara insatta - och hålla bebisen mycket när ni ses

Jag tror att det här kommer att gå bra. Jag kände som du, har tre barn, och blir allt mer förälskad i mina fantastiska döttrar ju äldre de blir! Nu är de 16, 14 och 10 år...

Nu gör vi jättemycket ihop, ser filmer, badar bastu, vandrar, pratar på kvällarna osv. Det är helt underbart. Men jag kommer aldrig att bli en typiskt barnkär person, gillar inte att leka, och inget gulligull.

Har haft lite skuldkänslor genom åren över det, men med åldern lär man att acceptera sig själv som man är, och med mognad slutar man döma andra.

De som dömer dig hårt här har inte själva nått så långt i vidsynthet och mognad, och jag tycker snarare sybd om deras barn. Det är viktigt att man kan se att människor är olika, och att vi alla gör vårt bästa.

Man väljer förstås om man vill få TS att se ett halvfullt glas eller ett halvtomt.. .

Suck.

Jag tror inte att det i just det här läget är smartast att ställa in TS på att hon ska få ett handikappat barn. Verkligheten gäller - när man befinner sig i den.

Sedan är inte jag den första att säga att barn och storartade bröllop är meningen med livet...

Det TS ber om här är en ljusning i sin kolsvarta tillvaro. Hur tycker du själv att du hjälpt henne?

Ja, jag tycker att man har en empatistörning om man uttrycker sig som du, och inte kan se saker ur annat än sin egen synvinkel.

Så som du och sigaturen L uttrycker sig, så skulle alla som har mörka funderingar adoptera bort sitt barn.

Har en väninna från skolåren som är besatt av sin egen dotter, så till den grad att hon nu på egen begäran hemskolar henne och isolerar henne från umgänge med andra barn, för att de ska få mer tid tillsammans.

Hon skulle nog också säga att hon älskar sin 9-åriga dotter över allt annat. I min värld är hon direkt skadlig.

Att man säger att man älskar sitt barn är inte liktydigt med att man är en perfekt förälder. Att man säger att man inte älskar sitt ofödda barn och är rädd för det är inte liktydigt med att man kommer att bli en kass förälder.

Jag hade samma djupa funderingar som TS, och mina barn har blivit helt fantastiska. Jag blev en tillräckligt bra mamma.

Kan inte förstå varför TS hotar dig och L...