Ledsen över min 5åring (livet är ett helvete)

Jag försöker hela tiden göra det bästa för barnen men jag vet inte vad jag kan göra för mig själv. Jag vill hitta något sätt att tänka så jag kommer upp ur det här djupet. För min skull och deras.

Jag tror inte det vore bättee om yngsta bodde hos pappan. Eller jo kanske temporärt för henne. Men hon är min ögonsten och det hade förstört vår relation helt. Nu har jag en chans - kanske - att göra den bättre. Jag tror jag går under utan henne själv med min äldsta. Hemskt men sant.

Jag har ingen avlastning. Eller kan ju lätt få för yngsta men ingen orkar med äldsta ens ett par timmar. Hon går inte i skolan längre utan är hemma hela tiden sen traumat. Bup ska väl jobba med det men de har inte ens fått henne trygg med dem än.

Enda tiden jag har själv med yngsta är när äldsta sover. Det gör hon ibland oregelbundna tider. Annars är hon alltid här.

Yngsta går på förskolan. Så äldsta har mycket ensamtid med mig.

Utbrotten kan vara småsaker, vad som helst.

Jo han har inget intresse för att träffa henne eller mig. Han vill inte ha något att göra med min familj säger han, utöver sin dotter. Jag har försökt fråga honom varför (jag har inte gjort honom något ont) men inte fått något vettigt svar annat än att han dels har noll intresse av det och inte tänker göra mig eller henne några tjänster och att det blir konstigt för hans sambo då som kanske börjar tro att han vill "tillbaka" till min familj/mig. Så han markerar hårt emot det. Han vägrar diskutera det mer.

Oj oj vad ni inte förstår frågeställningen i tråden. Jag gör allt jag kan för att hjälpa äldsta dottern. Jag låter pappan ha yngsta dottern så mycket han begär.

Det tråden egentligen handlar om och det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hantera mina egna känslor angående det här - att jag känner att min och yngstas relation blir sämre för att vi har mindre tid ihop - oavsett om det är pga äldsta eller pga att hon är hos pappan. Jag känner mig ersatt av hans sambo. Jag känner att jag knappt mäktar med min äldsta men har ingen avlastning. Den ljuspunkt jag har i livet är min yngsta och för att skydda henne måste jag minimera tiden med henne.

Självklart går barnen först. Men det betyder inte att mina känslor är oviktiga. De är viktiga både för mig själv och för att det är svårt att finnas där för barnen när man ser allt i svart.

Så det är mina känslor jag ber om hjälp att hantera. Det är i många fall fula känslor som att inte vilja unna pappan en mkt bättre relation med yngsta än jag har pga mina negativa känslor mot honom. Det är svartsjuka. Det är depression och saknad och känslan av att inte kunna hantera och trygga sina barn.

Jag vill ha hjälp med de sakerna :( Självklart gör jag det som är bäst för barnen men vill ha hjälp med att stå ut med att göra det.

Stort tack till er som haft förståelse för min vånda! Jag vill ju bägge mina barn det bästa men det är inte så lätt alltid.

Blev hör och häpna uppringd av bup för ett möte igår så har varit på det nu. De tyckte medicin vore bra - risperdal eller abilify. Jag ser ett hopp i det att hon kanske blir lugnare så att det funkar bättre hemma men är ganska rädd för mediciner och detta är mediciner som ges till schizofrena. Har en bekant som hade ett äldre barn med diagnosen som fick sådan medicin och barnet gick från underviktig till enormt överviktig - vägde över 100 kg. Det var pga medicinen sa min bekant. Så det oroar. Men det är ju ohållbart så här. Att ge bara lugnande tyckte inte läkaren var bra.

Hur farliga är såna här mediciner? Jag kunde hämta ut imorgon men han hade inte bestämt vilken sort än även om jag tror det lutade åt risperdal.

Jag blev också erbjuden 3 stödsamtal men vet inte riktigt hur jag tar mig till dem utan äldsta dottern.

Jag har försökt hitta på saker med bara henne, vi åkte till Sthlm en weekend själva för några mån sen och så men det har blivit svårare och svårare pga utbrotten. När vi var på restaurang senast så ställde hon till en stor scen och det var hemskt. Skämdes och gick släpa henne därifrån. Även senast vi var och handlade tillsammans. Så har svårt att våga mig ut på det längre.

Jag tror också åldern kan göra det värre men också alla avvisningar som någon skrev. Och jag hade inte begärt mycket av yngstas pappa. Kanske att någon gång bjuda med henne på lekland när han åker med yngsta eller komma hem till oss och fika. Ett telefonsamtal kanske. Visa att han bryr sig lite. Men inte ens det kan han tänka sig och han bryr sig nog inte. Det som gör det värre är att han tog papparollen till 100% med henne när vi var ihop. Han vabbade, nattade, tröstade - allt. Han kallade sig pappa till henne. Och efter att han stack frågade hon mycket efter honom. Minnena bleknade ju men minnet av att ha haft en pappa och hoppas att han skulle komma tillbaka fanns kvar. Jag tycker det är fel att investera så mycket i ett barn och sen bara sticka. Tyvärr har hon koll på hans namn/utseende, annars hade jag gärna ljugit och sagt att detta är en annan person så hon slapp bli avvisad igen.

Det stämmer nog att hon ser lillasyster lite som roten till det onda. Hon tog hennes pappa ifrån henne nu.

Självklart ska pappan ha umgänge med lillasyster oavsett. Men tyvärr avskyr jag honom och vårt samarbete är obefintligt. Tror storasysters relation till lillasyster blir värre ju mer hon är hos pappan.