Det här med att "välja lag" på idrotten, förekommer det fortfarande?

Jag hatar, hatar, HATAR hela idén med att välja lag. Att lärare efter lärare inte bara initierade det, utan också bara stod och såg på när vissa av oss ALLTID blev valda sist, ibland under skrän som ?NÄÄÄÄ, HONOM VILL VI INTE HA MED!?

Hade detta varit USA hade jag stämt skolan på mångmiljonbelopp. Men nu har detta fått fortgå år efter år, och den ene efter den andre har fått sitt självförtroende nermalet i en köttkvarn.

För några år sen återvände jag till skolan. I mörkret halade jag fram kuken och pissade på skolbyggnaden. Jag skulle lätt kunna spränga den skolan, eller bränna ner den. Jag har varit noga med att se till att mina barn inte ska gå i den.

Jag hatar, hatar, hatar, HATAR vad skolans gympalektioner gjorde med mig. De tog ifrån mig min identitet som man och förvisade mig till ett liv som betahanne och undergiven och utan inre resning. Jag vill slå någon, slå dem hårt, göra dem så illa, men det hjälper ju inte att sprida mer ondska här i världen, och det som är gjort kan i vilket fall inte göras ogjort.

Så jag får leva med mitt hat och mitt ursinne som aldrig får komma fram utan som vänds inåt och fräter sönder mig inifrån med det gift som kallas depression och som jag numera medicinerar mot vilket fått mig att gå upp i vikt och kanske därmed förkortar mitt liv. Att gå och träna har jag undvikit i hela mitt liv för det är så oändligt förnedrande och så många förnedrande minnen och jag har ju i vilket fall fått inbankat i mig att det inte är någon idé, jag duger ju inte.

Jag fyller 50 i år men sviterna vill aldrig gå över.

Jag hatar det.

HATAR.

HATAR.

HATAR.

Jag fyller 50 i år men sviterna vill aldrig gå över.

Jag hatar det.

HATAR.

HATAR.

HATAR.

Jag hatar, hatar, HATAR hela idén med att välja lag. Att lärare efter lärare inte bara initierade det, utan också bara stod och såg på när vissa av oss ALLTID blev valda sist, ibland under skrän som ?NÄÄÄÄ, HONOM VILL VI INTE HA MED!?

Hade detta varit USA hade jag stämt skolan på mångmiljonbelopp. Men nu har detta fått fortgå år efter år, och den ene efter den andre har fått sitt självförtroende nermalet i en köttkvarn.

För några år sen återvände jag till skolan. I mörkret halade jag fram kuken och pissade på skolbyggnaden. Jag skulle lätt kunna spränga den skolan, eller bränna ner den. Jag har varit noga med att se till att mina barn inte ska gå i den.

Jag hatar, hatar, hatar, HATAR vad skolans gympalektioner gjorde med mig. De tog ifrån mig min identitet som man och förvisade mig till ett liv som betahanne och undergiven och utan inre resning. Jag vill slå någon, slå dem hårt, göra dem så illa, men det hjälper ju inte att sprida mer ondska här i världen, och det som är gjort kan i vilket fall inte göras ogjort.

Så jag får leva med mitt hat och mitt ursinne som aldrig får komma fram utan som vänds inåt och fräter sönder mig inifrån med det gift som kallas depression och som jag numera medicinerar mot vilket fått mig att gå upp i vikt och kanske därmed förkortar mitt liv. Att gå och träna har jag undvikit i hela mitt liv för det är så oändligt förnedrande och så många förnedrande minnen och jag har ju i vilket fall fått inbankat i mig att det inte är någon idé, jag duger ju inte.

Jag fyller 50 i år men sviterna vill aldrig gå över.

Jag hatar det.

HATAR.

HATAR.

HATAR.

Håller helt med dig. Jag är ett par år yngre men har samma erfarenhet. Vi hade dessutom nästan bara bollsporter på idrottslektionerna. På högstadiet var det basket 90% av tiden under höst och vinter och fotboll när vädret tillät under den varma delen av året. På gymnasiet var det volleyboll. Vi gick aldrig igenom några regler. trots all basket och volleyboll vet jag fortfarande inte vilka regler som gäller.

Jag hade föredragit mer individuell träning.

När jag gick i grundskolan tyckte vår idrottslärare tydligen det var smart att eleverna fick "välja lag" när det var tex brännboll eller annan bollsport på agendan.

Jag var den som alltid blev vald sist. Alltid.

Minns så väl klumpen i magen när man som åttaåring stod där och blev ensam kvar, och det ena laget missnöjt och suckande sa: -ja, vi får väl ta henne då...

Jag var utfryst och utanför från ettan till sexan.

Hur tänkte idrottslärarna där egentligen? Var de bara korkade? För jag har i efterhand förstått att det var vanligt tillvägagångssätt.

Hur är det idag?

På mina barns skola förekommer detta inte, och jag tror och hoppas att detta är något som man helt förkastat idag?

Nä jag har inte hört att det förekommit på barnens skolor idag.

Fördelen rent praktiskt med den metoden är att en idrottslärare inte behöver minnas själv vilka som är bra i vad för barnen har stenkoll och du får de absolut jämnaste lagen du kan tänka dig med den metoden. Förmodligen därför den varit så populär. Vi delades nästan alltid så och det blev alltid bra lagfördelning. Men det uppskattades kanske då mest av oss som var mer brydda om jämna lag än var i turordningen vi valdes.

Men däremot förekommer ff att vuxna blundar för barnens fulknep. I dotterns basketlag är det ett djäkla tjorv varje gång de delar lag på träningarna. Ungar byter västar med varandra, flyttar på folk i ledet för att de ska få andra siffror o s v. Tycker det är nästan lika illa.