Lider du av ångest?

Låter ungefär som jag.

Är jag ledig så sitter jag bara hemma och har ångest för att jag inte gör något. Jag får ångest av att gå till jobb och sjukar mig väldigt ofta för att jag helt enkelt inte förmår mig att vara social och flitig. Men väl på jobb brukar ångesten släppa och jag får energi. Ändå kan jag inte få in det i skallen.

Jag går inte heller till läkaren för jag tror ändå inte att jag kan få hjälp. Är så bra på att sätta upp en fasad. Kan inte heller ta mediciner för jag har sabbat min kropp med droger i yngre dagar.

Nu vet jag att jag borde ringa några viktiga samtal och betala räkningarna men jag har liksom ingen ork och ångesten inför det förlamar mig.

Hur har du det med familj och vänner? Förstår de hur du känner?

Mina familj är verkligen fantastiskt men de är inte alls som jag. De är alla extroverta och sociala som vill att det händer saker flera gånger i veckan. De förstår inte varför jag bara suttit hemma hela helgen eller inte kör iväg med de där skräpet som ska till återvinningsstationen. De kommer hela tiden med förslag på hobbys och min mamma vill engarera sig och komma hit o städa och pappa vill rensa mitt förråd, sambon lämnar all tvätt, städ och inköp till mig för att jag ändå är hemma från jobb.

Min bror förstår inte varför jag inte bara rycker upp mig och blir ?normal?.

Jag avskyr släktkalas för jag tvingas sitta där i timmar Går jag hem för tidigt så blir det sura miner om att jag är otacksam som inte ens kan vara lite social när någon bjuder på middag, efterrätt, tårta, godis, ja hela faderullan varenda gång (jag hade gärna betalat middan själv och gått när jag ville).

Jag avskyr när mina föräldrar tjatar om att min sambo ska göra en massa som han inte har med att göra, som tex slänga mitt skit på återvinningen eller ringa mina samtal. Det känns som att de försöker få min sambo att verka dålig bara för att mitt ex var psykopat.

Det är sjukt mycket ångest för allt!

Jag har åtminstone ringt ett av alla samtal nu! Hatar för övrigt oxå att prata i telefon.

Ja sånt här är bättre än terapi! Vilket jag inte heller klarar av att ta mig till. Har provat terapi så många gånger men tröttnar fort när jag inte får något konkret att jobba med. De flesta är överenergiska och berömmer en för skitsaker, som om jag är en tonåring med bekräftelsebehov istället för att lyssna och komma med användbara tips som gäller för mig, inte generellt.

Smicker biter inte på mig. Jag tar komplimanger som förolämpningar och dumförklaringar. Har mycket med min dåliga självkänsla att göra. Jag vet att det de säger ändå inte stämmer.

Det stämmer som du skriver, man känner sig som ett barn många gånger samtidigt som att det är skönt att slippa vissa saker. Kanske är lite skuldkänsla? Jag vill inte stå i skuld till någon så därför ber jag heller aldrig om hjälp. Jag är bara en bitter tråkig person som kommer med samma tråkiga bortförklaringar varje gång. För folk klarar inte sanningen, de vill hellre höra en vit lögn, en bortförklaring. Du känner kanske samma? Annars borde dina nära redan vetat om din ångest?

Vad säger du till din partner när saker inte blir gjorda? Tjatar han? Bor ni ihop?