Synd om min son?

Jag har en son på 8 mån. Jag blev mamma rätt sent, är 37 år och pappan är 45.

Min egen pappa är död, mamma är 75 och sjuk, dement och rullstolsbunden.

Min sambo (sonens pappa) har också gamla föräldrar som kräver omvårdnad.

Min sambo har ett barn sedan tidigare på 15 år som bor varannan vecka.

Allt funkar bra i vår familj och vi lägger mycket tid och engagemang i barnen och min son var för speciellt mig mycket efterlängtad.

Vi bor på landet med djur.

Min son kommer inte få något syskon förutom den 15 år äldre halvbrodern. Min sambo vill inte ha fler barn nu och jag känner mig nöjd med vår fina son och tror att jag pga problem med stress och ångest skulle ha svårt att få ihop livet med fler barn. Vill inte riskera det fina liv vi lever nu.

Min son har några kusiner men dessa är mycket äldre och bor en bit bort så vi träffas mycket sällan.

Jag är lycklig och glad för den fina familj jag har.

Dock var jag på öppna förskolan och några andra mammor frågade mycket om min livssituation.

Jag blev smått chockad när dessa sa att jag absolut måste skaffa syskon till sonen.

Jag gav nämligen mitt barn en hemsk uppväxt utan syskon eller mor- och farföräldrar som kan leka.

Jag blev så chockad att jag inte kunde komma på något svar.

Fattar att dessa mammor betedde sig dumt mot mig och jag bestämde mig för att inte bry mig

Men nu har tankarna börjat snurra och jag inser att det ju är jättesynd om min son som inte har syskon i jämn ålder och inga släktingar. Känns som jag fött honom till ett liv av ensamhet och saknad. Känner mig så jävla egoistisk!

Detta maler i mig något fruktansvärt.

Vad ska jag göra?