Synd om min son?

Jag är enda barn med föräldrar som fick mig kring din ålder. Mina far- och morföräldrar är döda men de enda jag hade en relation till var farföräldrarna. Jag växte upp med att fira jul osv med pappas släkt men det betydde inte att jag i längden har en nära relation med dem. Med åren tappade min familj kontakt med många i släkten. Jag har själv noll kontakt med dem. Mammas sida av släkten känner jag mig närmare rent emotionellt trots de bor på andra sidan jordklotet, men det är väl inte direkt så att jag har någon kontakt med dem heller. Jag lekte inte alls med far- och morföräldrar utan mer med kusinerna som jag inte heller träffat sedan kanske högstadiet.

Jag har vänner som jag fått genom skolan och alla möjliga andra ställen. Jag har aldrig saknat att ha syskon. Det finns ändå inga garantier för att man kommer stå varandra nära som syskon. Saker händer i livet. Älska ditt barn, ge honom möjlighet att träffa vänner genom fritidsaktiviteter, skolan och på andra sätt. Uppmuntra honom till att träffa folk och forma relationer med både män och kvinnor samt inom olika åldersspann samt olika socioekonomiska cirklar. Han kommer klara sig.

Och kom ihåg att det är stor skillnad mellan att vara ensam och känna sig ensam. Man kan känna sig ensam och övergiven i ett rum med tusen människor eller ha massor med vänner men ändå känna så. Medan man kanske har en handfull men extremt nära vänner och aldrig känner sig ensam. Fokusera på att lära ditt barn den skillnaden.

Så sant så sant. Sån jämförelsehets och skrytande upplevde jag, umgicks minsta möjliga med ansra mammor när barnen var små, nu är de äldre så fungerar det bättre tycker jag.