Får inte kalla mig mamma?!
Brumma skrev 2019-03-30 21:49:38 följande:
Fast nu har ju även mamman sagt att hon förbjudit barnet. Så nej.
Inlägg från: möjligt
|
-
Fast vi VET inte att mamman ?förbjudit? det, det är ett väldigt starkt ordval. Vi vet bara att hon på något vis uttryckt till barnet att det inte bör eller att det inte är lämpligt att kalla bonusmamman just mamma.
-
TS skriver:Brumma skrev 2019-03-30 22:09:07 följande:
Nej vi vet inte - eftersom vi inte känner mamman får vi utgå från vad TS skriver. Och hon skriver att mamman sagt att hon sagt till barnet att hon inte får kalla TS mamma..
Vi har på flera sätt fått veta att hon sagt till barnet att INTE kalla mig för mamma.
Det lämnar det öppet exakt vad hon sagt. Hon kanske har sagt att barnet inte får lov men hon kan lika gärna ha sagt att XXXX är inte din mamma så du behöver inte kalla henne mamma, hon är pappas flickvän och du kan kalla henne XXXX -
Alla läser text olika men jag tycker att det framgår tydligt att TS inte har någon förståelse alls för mamman i den här situationen. Hon förstår inte och vill inte förstå att detta kan vara känsligt.Brumma skrev 2019-03-30 22:27:50 följande:
Redan läst. Upprepade gånger - och eftersom vi tydligt inte läser det på samma sätt undrar jag årerigen. HUR beter sig TS och VAR framgår det? Om jag inte läser det du gör så - förklara gärna..
Eller är det något du läser in?
Att hon sedan uttrycker andra saker senare i tråden lägger jag mindre vikt vid eftersom jag tycker att bristen på förståelse lyser igenom så starkt i TS.
Jag tycker även att det låter som att de själva påverkat barnet genom att DE tidigt har infört titeln bonusmamma.
Utöver detta tycker jag att det är ganska tydligt att TS inte gjort några försök alls att bromsa detta. Om mamman nu sagt till barnet att hon inte vill att barnet säger mamma, varför inte då redan där försöka hitta någon kompromiss eller lösning? Istället bara köra på för att hon tycker mamman har fel och inte heller kunna vara nöjd med att bli kallad mamma XXXX heller låter tjurskalligt -
Tror vi är ganska överensBrumma skrev 2019-03-31 11:29:46 följande:
Jag håller med om att TS kunde visat mer förståelse. Det ÄR jobbigt för mamman. Och ja, man kan absolut ha samtal med barnet om vem som är mamma och hur det påverkar de runt barnet.
Samtala, ha förståelse men låta barnet själv fatta beslut om sina närnaste relationer.
-
Fast det finns ju gott om barn där det är enskild vårdnad, det fråntar ju inte den andra föräldern dess titel. Tycker inte det här har så mycket med bestämmanderätt att göra.Anonym (Men..) skrev 2019-04-01 14:21:24 följande:
Frågor som berör barnet där båda föräldrars samtycke krävs. En bonusmamma kan aldrig neka en biologisk mamma att ta med barnet utomlandssemester. En bonusmamma kan aldrig någonsin söka hjälp för barnet hos bup, aldrig någonsin byta skola för barnet, aldrig någonsin bevilja barnet psykologisk hjälp av kurator eller psykolog. Detta är sånt som mamman och pappan kan bestämma. Diskussionen handlar inte om det är tillåtet att äta godis på varsager osv. Det är inte något som bara kan bestämmas av en mamma eller pappa.
Det är sånt jag menar med att en bonusförälder inte har någon bestämmanderätt gällande frågor som rör barnet. Där är det mamma och pappa som bestämmer vad vi än tycker om saken. En bonusförälder kan aldrig förlikna sig med "mamma" eller "pappa" i det avseendet. Så varför inte skilja dem åt för att inte skapa förvirring hos barnet? En viktig vuxen för barnet är minst lika, om inte mer, imponerande än mamma eller pappa. Men det gör det inte rätt att titulera sig som det då det saknas så mycket för att det ska hålla i verkligheten.
Däremot är det ju lite tveeggat att bara lyssna på barnet vilket är så uppmuntrat här i tråden. Ett barn har inte alltid ett vettigt perspektiv och som riktig förälder är man ur barnets perspektiv väldigt tråkig ibland. Att barnet tycker bonusmamman, som kan gå all in och fokus era helt på vara lekledare en helg i månaden, är roligare och till och med säga jag önskar du var min riktiga mamma är ju långt från verkligheten och just barnperspektivet. Precis som att de vill ha sockervadd till middag och vara uppe hela natten
Vi vuxna är skyldiga att se helheten och styra lite ibland -
En lite öppen fråga till er som tycker att det helt och hållet ska lämnas till barnet att vad det kallar sina närstående. Jag har både stött på och hört om barn där de i början när pappa har en ny flickvän sett henne som och talat om henne som en sorts extra storasyster.
Skulle ni vara okej med att barnet gjorde den definitionen? Den är ju egentligen inte heller så långt bort. Eller om barnet alltid saknat en mormor/farmor och det var titeln det plötsligt gav er, skulle det kännas ok?
För mig skulle det personligen kännas jätte jättefel på grund av de då implicerade släktskapen med pappan eller mamman men med resonemanget att barnet får definiera och titel och släktskap är helt orelevanta i sammanhanget så borde ju de också accepteras, eller?
Jag betonar igen att jag tycker att mammatiteln kan förtjänas av och ges till en bonusmamma men att det är något man ska vara försiktig med och man ska ha samtalat ordentligt om det med barnet innan. -
Det är många som skriver i tråden att man ska låta barnet själv definiera sina relationer och inte lägga in några värderingar.Brumma skrev 2019-04-02 12:36:56 följande:
Är det någon här som anser att det är HELT upp till barnet? De flesta har väl skrivit att man samtalar med barnet?
Men, utöver det - jag anser inte att det är helt fritt nej, utan orden hör i viss mån ihop med den roll personen har för barnet. En mamma, pappa, bonusförälder har - kan ha - en föräldraroll. Därav benämningen "mamma/pappa". En farmor/morfar osv har inte samma roll, inte heller en syster så nej, det hade inte varit samma sak.
Men mina barn har tex valt att kalla min mammas nan för morfar/namnet (lite olika) för han har samma ROLL som deras biologiska morfar. Tycker morfar det är jobbigt? Vet faktiskt inte, kanske - men det är upp till barnen där.
Ungefär som när ngn i tråden drog till med att det isåfall vore ok att mannens kollega kallade sig "hans fru" - det är som att jämflra äpölen och päron.. Hade kollegan flyttat ihop med mannen, de började dela ekonomi, ansvar för hemmet och ha sex - DÅ hade hon haft en sådan roll ;)
Ja, jag tycker släktskap och titel är orelevanta men det som definieras är rollen - och rollen byts inte ut till en farmor eller syster när det är barnets förälders partner det handlar om. Sen att min son ibland kallar mormor för mamma är för att han behöver någon i den ROLLEN när jag är där, inte för att han ser mormor som sin mamma ;)
Jag personligen håller inte alls med, jag tycker att barnet får lov att ha åsikter och synpunkter men att det är upp till de vuxna att vägleda och besluta baserat på vad som är lämpligt.
Jag kan hålla med dig om att titlarna hör ihop med olika roller men från barnets perspektiv så tror jag att en bonusförälder kan hamna i olika kategorier. Att det naturligtvis ska vara en mamma/pappa roll omfattar ju långt ifrån alla relationstyper. En pappas yngre flickvän som barnet ser som en rolig lekkamrat utan föräldrabördan med regler och ansvar kan säkerligen kännas mer som en härlig äldre syster. Och det känns som ett typiskt exempel där de vuxna troligtvis sätter en gräns och säger nej och vägleder till någonting annat just för att vi ser att det inte är lämpligt, vi ser de bristerna i helheten som barnet inte är medvetet om.
Eller att mamma skaffar en mycket äldre pojkvän, särbo, som är snäll och trevlig och barnet besöker då och då, vi vuxna ser att det inte är lämpligt att barnet benämner honom morfar/farfar även om barnet kanske skulle tycka det spontant passade.
På samma sätt gör vi vuxna en lämplighetsbedömning, även om den är omedveten, när barnet delar ut en ny titel. Om du inte korrigerar så har du med din tystnad godkänt och dömt att det känns lämpligt(nu talar jag om de fallen där man inte har ett öppet samtal med barnet och verkligen diskuterar det hela), och frågan i tråden blir med den logiken VEM behöver ge sitt godkännande till en ny titel? VEM får bedöma lämpligheten? VEM/VILKA har vetorätt?
Jag försöker bara sätta det i ett större perspektiv
Det är inte så svartvitt att barnet får definiera helt själv och det är inte heller nödvändigtvis bara bonusmamman som har något att säga till om. I slutändan är hon inte vårdnadshavare som ska ta beslut för barnets räkning, även om man får Hoppas att vårdnadshavaren tar beslut som de anser är i barnets bästa intresse
Om barnet som bara bor varannan helg börjar kalla pappans nya flickvän sen ett par månader för mamma så är det upp till de vuxna att bedömma rimligheten och korrigera om det ser att det är nödvändigt -
Kortfattat försöker jag uttrycka att det inte är konstigt att mamman HAR en åsikt kring detta. Att man kanske tycker hon kanske har FEL åsikt gör inte att det är orimligt för henne att HA en åsikt. Sen faller det snarare bland alla fallgroparna med bonusfamiljer att man inte har någon(eller väldigt liten) bestämmanderätt över sina barn när de är hos den andra vårdnadshavaren men det är en annan fråga. För om barnets pappa hade uttryckt och sagt till barnet att han inte ville att det skulle säga mamma till bonusmamman borde bonusmamman inte respektera det iså fall?
Sen blir väl detta extra känsligt eftersom det är en titel man adopterar från just biomamman. Hade ni bett barnet att kalla bonusmamman för pappa istället så tror jag spontant inte biomamman hade haft några problem med det -
Fast du och jag verkar ha ungefär samma ideer om hur det bör fungera i praktiken och att det kan vara en känslig fråga.Brumma skrev 2019-04-02 16:14:10 följande:
Definiera sina relationer men den man ger ett attribut har självklart ngt att säga till om - jag vurmar ju för att barn och bonusförälder tillsamman skall få hitta sin relation, utan inblandning från föräldrarna.
Jag håller med om att ditt exempel är en bra situation att "belysa" där föräldrarna - och den unga "nya" - bör gå in och samtala med barnet. Men även här faller "roller" in - för även om pappas nya KÄNNS mer som en äldre syster, och det är helt ok, så är pappans nya inte i en systerroll i familjen som helhet, utan pappans partner. Likaså mammas äldre särbo - i "familjen" är det fortfarande rollen som mammas partner som är huvudrollen.
Vem som har vetorätt? Främst de två inblandade parterna, här barnet och TS. Enligt mig då ;)
Mina exempel var just exempel menade att belysa att det kan finnas problematiska aspekter, att du finner just de problematiska men att biomamman kanske på samma sätt tycker er situation är problematisk. För basically tycker du att en ?sexuell? relation till pappan rättfärdigar en mamma roll mer. Varför egentligen? Det är mig många mammor som har mer en äldre ansvarsfull storasyster roll för sina bonusbarn i praktiken. Och barnet kanske har syskon som är icke biologiska bonussyskon på sin mammas sida. Allt ligger i den subjektiva uppfattningen. På samma sätt, hur skulle det skada om barnet kallar mammas nya för typ ?extra farfar?? Det sticker nog mer i våra ögon men om de har en lekfull träffas en gång i månaden relation så finns där egentligen ingen praktisk anledning.
Jag anser att barnet och dess riktiga föräldrar har första bestämmanderätt, den bestämmanderätten tycker jag inte en bonus har. Sen kompliceras det naturligtvis när det är två skilda hushåll och vårdnadshavarna har olika åsikt. -
Jag tror inte barnet köpt pappatitelnBrumma skrev 2019-04-02 16:19:41 följande:
Håller fullständigt med om att mamman har all rätt att KÄNNA och ha en åsikt, vilket jag skrivit tidigare. Och nej, jag anser inte heller att pappan bör lägga sig i när det gäller barnets och bonusföräldern relation, annat än stötta när bonusföräldern skall introduceras i familjen, eller om det blir problem i relationen.
Nu har ju inte bonusmamman en papparoll utan en mammaroll - en femåring vet definitivt skillnad på mamma och pappa så det vore en väldiht konstig begäran :)
Men jag tycker det visar på att mamman inte är hysterisk eller självisk. Det har inte med att göra att du tar en föräldraroll, det har hon kanske inte alls ett problem med, det är bara ett problem att du inkräktar på hennes föräldraroll.
Det saknas en bra föräldratitel för extra förälder, i tilltalsform. Att tala om så tycker jag extramamma eller extrapappa fungerar bra -
Jag tror också att vi har ungefär samma resonemang även om vi uttrycker det annorlunda.Brumma skrev 2019-04-02 19:56:20 följande:
Jo, jag tror vi mestadels tänker samma :)
Om en bonusmamma har en mer systerlig roll skulle det knappast komma upp frågan attt kalla henne för mamma. Ovh njae, egentligen har inte en sexuell relation med pappan så viktig, utan just rollen - att man i familjen barnet lever i har en föräldraroll. Det kan tex även vara ett barn som växer upp i fosterhem, mamman i familjen kan, i en bra fungerande situation, bli "mamma" åt barnet, vilket då barnet kan välja att även kalla henne, men ändå ha kontakt med sin biologiska mamma och kalla henne för mamma också.
Om barnet och mamman har bestämmanderätt - har de då rätt att bestämma vad barnet ska kalla si8m bonusmamma? För det anser inte jag - om jag blir kallad ngt av någon vill jag vara med på att få den titeln/smeknamnet osv. Likaså måste den som kallar mig det göra det av "fri vilja" utan påtryckning. Och just därför anser jag att det är de två personerna det gäller som först och främst måste få bestämma. Det blir ju jättekonstigt om mamman och barnet kommer överens om att kalla bonusmamman för mamma om hon själv inte vill det..
Nej absolut ska ingen kallas en titel de inte vill men föräldern bör nog enligt mig ha någon sorts veto rätt, vilken förälder blir ju ganska gråzon.
Sen tror jag att jag har ett lite annat perspektiv då jag verkligen inte tror barnen far minsta illa av att man snällt säger
- nej jag föredrar att du kallar mig Karin, även om jag är din bonusmamma/extramamma
Och då har du rollen, bekräftad genom ett lite ändrat mammaepitet för barnet och inga tår är trampade på och inga, rimliga, känslor upprörda.
Men det kommer nog också av att jag kännt åtskilliga personer som genom hela sin uppväxt kallat sina riktiga föräldrar vid förnamn och det var inget som tog det minsta från deras föräldraroll -
Fast då handlar det istället om andra faktorer, det var därför jag specifikt skrev om utanförskap relative halvsyskon bonussyskon tidigareBrumma skrev 2019-04-02 22:14:59 följande:
Nja. Jag är hyffsat säker på att det skulle skadat min mans bröder ganska kraftigt om bonuspappan bett dem kalla honom "Erik" istället för pappa. Men jag tror det är viktigt att kunna känna av situationen och barnet. Många barn skulle förmodligen inte ta illa upp. Men en del skulle det.
-
Det kan ju vara upp till varje barn men då verkar det ju snarare som du själv säger att barnen vill befästa någonting och kanske finns där då en osäkerhet eller en otrygghet någonstans djupt som man hade kunnat bemöta direkt istället. Kanske hade det fungerat lika bra med någon uttalad bekräftelse till barnen från pappan.Brumma skrev 2019-04-02 22:31:00 följande:
Det fanns inga halvsyskon/bonussyskon när de började kalla sin bonuspappa för pappa. Min man är en sladdis ;)
Det som fanns var att DE tyckte han var "som en pappa" och det var viktigt för dem att befästa den relationen med att kalla honom just det.
Sen tycker jag inte där finns något fel i sig med att extra personer tilldelas titeln, sålänge det gagnar alla.
Men jag tror att ju säkrare man känner sig på en relation desto mindre spelar etiketterna man sätter på den någon roll. Personligen har jag alltid kallat min mamma för mamma men min pappa för hans tilltalsnamn. Trots att vi växte upp som en enhetlig familj utan några bonusscenarior. Har det gjort min relation med min pappa sämre eller tagit från hans föräldraroll? Absolut inte! Är närmre min pappa än min mamma till och med -
Som jag skrivit tidigare så håller jag med dig i ganska mycket men en sak där vi verkar de det olika är det som är citerat ovan.Brumma skrev 2019-04-05 14:16:06 följande:
Jag anser DEFINITIVT inte att barn bör sättas på piedestaler, eller att de skall få göra som de vill. Men just DETTA är en sådan sak där barnet och bonusmamman är huvudpersoner i - sedan bör barnet även ta hänsyn till sin förälder, vilket jag OCKSÅ skrivit upprepade gånger. Men att ta hänsyn och tänka på ngns känslor är inte samma sak som att låta denna någon bestämma.
Bonusföräldern om den har lite sunt förnuft inser direkt att detta kan vara jobbigt för bioföräldern.
Därför tycker jag att vuxenansvaret denna bör vara att i första hand och möjligaste mån avstyra den titelanvändningen. Om det kommer tillbaka massa gånger och barnet verkligen verkar ha ett starkt behov av det så bör man tala med föräldern/föräldrarna sedan barnet om det. Men jag har svårt för iden att man i första hand ska lämpa över denkänslomässiga bördan på barnet, att din mamma nog kan bli ledsen. Varför då inte tala med mamman om det först? Se hur hon ställer sig till det hela först. Om man nu räknar sig som en så pass viktig person i barnets liv så får man ju ta vuxenansvaret att ta en konversation med mamman, oavsett om man i vanliga fall talar så mycket eller ej -
Absolut ska de lära sig om andras känslor, att vi föräldrar också har känslor samt att vad de gör påverkar andra. Men jag personligen tycker inte det här är bästa stället att göra det på. Precis som att umgänge inte bör baseras på vad barnen tror att föräldrarna känner om det, ex ?du borde fortsätta bo hos din pappa varannan vecka annars kanske han blir ledsen?.Brumma skrev 2019-04-05 19:17:33 följande:
Jag tycker ju ioförsig att det är bra att barn lär sig hur deras handlingar kan påverka en annan människa - precis som vi pratar med barnen om att människor kan bli ledsna om man säger att de är fula/tjocka/inte är en kompis osv så pratar vi med barnen om hur vi föräldrar kan känna - både glädje, ilska eller vara ledsna. Jag anser inte att man nödvändigtvis lägger ett för stort ansvar på barnet för att man pratar om hur människor kan påverkas.
Alternativet, att man säger nej för att prata med föräldern först, tycker jag känns som att man viftar bort barnets tanke. Och som sagt, så anser jag - jag är medveten om att du inte håller med mig där :) - att det är upp till bonusföräldern och barnet även om HÄNSYN tas till föräldern. Men som sagt är inte hänsyn samma sak som att låta någon annans känslor bestämma.
Mitt resonemang är istället att man måste avgöra om det verkligen är ett stort behov hos barnet i fråga. Verkar det vara det så pratar man om det mellan de vuxna och sen till barnet igen. Exakt vad slutsatsen blir finns det inget svartvitt svar på utan det får bli en avvägning av faktorer. Jag tror mitt resonemang baseras lite på att jag anser att det angår mamman att någon annan plötsligt delar hennes titel, även om hon inte har någon absolut vetorätt. Men även på att visa en viss hänsyn för mamman så hon blir taget på sängen om det faktiskt införs, också för barnets skull för ingen av oss är de bästa föräldrarna om vi bli ställda inför något helt oväntat och jobbigt.