Besvärlig flickvän

Hej, hoppas detta hamnar i rätt sektion på forumet då det fanns så många olika av samma kategori...

För att sammanfatta mitt dilemma så är jag en kille i 31-års åldern som är ihop med min 5 år yngre flickvän. Vi träffades för 6 år sedan och sedan dess har det till och från blivit att vi blivit ihop och tagit pauser och så vidare och träffat andra emellan. Vi blev nyligen ihop igen för att försöka igen.

Saken är att när man var i 20-års åldern så hade man "tid" att hålla på och vara singel och försöka leva på hoppet att man träffade rätt person, men nu när man blivit över 30 och inser att det är svårt att träffa nya och man kanske vill prioritera andra saker i livet, så vill jag gärna få det att fungera med henne. För vi har kommit ihop igen nu men hennes dåliga beteenden är onekligen där igen som man blir påmind om.

* Hon är trogen av sig åtminstone och kommer inte bara göra slut helt sonika så som en majoritet andra tjejer verkar göra om man ser till alla vänner/bekanta och ens tidigare flickvänner. Det som är så jobbigt med att leta ny, inte bara är det hopplöst svårt att träffa folk idag, utan träffar man någon så går det ju inte lita på folk.

* Vi har en historia och känner varandra

* Hon har ingen utbildning, inget jobb och hon har verkligen noll vilja och motivation att göra något åt det. Hjälper jag till så vägrar hon, pushar jag på så blir hon sur.

* Hon är socialt hämmad och vågar knappt träffa folk om det inte är under väldigt rätta omständigheter. Hon vågar inte ens ringa samtal eller såna saker. Jag måste hjälpa henne med uppenbara saker och jag måste följa med henne bara för att hon ska våga ge sig ut praktiskt taget.

* Hon sitter bara vid datorn och gör absolut ingenting, i stort sett hela dagarna. Hon får göra vad hon vill för min del, men det är ju bara rimligt att man varvar med sina obligatoriska saker också och har någon form av livsmål. Hon gör alltså ingenting.

* Fastän jag jobbar hela dagen och hon gör ingenting, så är det ovanligt att hon hjälper till med matlagning och sådant. Ibland kan det bli att hon gör såna saker hon gillar att göra, exempelvis tvätta. Men annars så gör hon inget även om jag

skulle be henne gång på gång. Istället är det jag som efter jobbet får stå och laga mat, handla och såna saker, fastän hon är arbetslös. Säger jag något om det så går hon upp i taket och säger att hon visst har massvis med saker att göra.

* Hon är känslig som tusan, man vågar ibland inte säga fel sak för att hon blir upprörd eller tar illa upp. Hon kan som inte ansvara för sina egna saker. 

* Påstår att jag är ohjälpsam fastän jag hjälper så sjukt mycket, skyller ifrån sig på andra jämt och så vidare.

* Urtråkig att prata med rätt ofta, för pratar jag om mina intresset (på ett icke-insnöat sätt) så säger hon bara att hon inte är intresserad av sånt och inte orkar höra. Man måste ju kunna dela intressen och få lite gehör för idéer och saker man själv gör. Det är inte direkt att jag drar långa föreläsningar om rymdfysik. Jag intresserar mig för det hon håller på med. Åter igen här, hon är mer intresserad av att titta på nätet.

* Vill aldrig följa med ut och göra saker. Jag är inte heller någon partyprisse, men jag kan uppskatta att åtminstone gå ut och göra något tillsammans ibland. 

Men med henne är det hopplöst.

Vad jag känner är att min attraktion för personen blir väldigt låg när hon beter sig helt ärligt som en total förlorare. Jag har inte ens ett krav på att hon ska bli världens karriärist eller utbilda sig till något flashigt som andra killar verkar ha som krav, utan jag är bara glad om hon har något hon pluggar och trivs med, eller alternativt jobbar med något eller har någon sysselsättning. Hon kan

jobba på ett café om hon så vill. Det är viljelösheten och allt det där som är så extremt frustrerande för min del, att jag nästan utvecklar någon form av irritation gentemot personen när hon sitter där hela dagarna halvt ihopsäckad och bara gör totalt meningslösa saker.

Vad tusan gör man? Alternativet är att fortsätta satsa på henne och acceptera alla dessa uppenbart oattraktiva och irriterande brister och agera som någon form av försörjare, eller att söka sig efter någon ny vilket historiskt sett i mina bästa år aldrig gett någon vidare avkastning så att göra det nu vore ännu besvärligare. Så jag är bunden till personen eller måste välja ensamhet. 

Hur gör andra i dessa lägen? Hur tar man ett beslut egentligen? Visst skulle det vara skönt på vissa sätt att bara bo ensam igen, fast jag blir väldigt ensam fort när jag bor ensam eftersom jag inte har något socialt liv och min familj bor i annan stad. Så jag vet att jag kommer sakna sällskapet ganska fort om jag bara skulle bryta upp.

Några tips och idéer?