Första förlossningen gick hemskt, hur gick andra?

Jag hade en jobbig första förlossning med lång latensfas, jag fick feber pga en urinvägsinfektion, pojkens hjärtljud gick ner vid krystfasen och han fick dras ut med sugklocka med yttre press på magen. Han var medtagen och fick hjälp att andas ordentligt. Det var fruktansvärt!

När andra barnet skulle födas hade det gått över 6 år och jag kände mig peppad att klara det bättre den gången. Jag gick 2 veckor över tiden men vattnet började sippra lite smått 41+6 och jag skulle bli igångsatt, innan första dosen gick vattnet rejält och efter 2 doser Cytotec kom värkarbetet igång. Allt gick bra tills han skulle krystas ut. Det gick bara inte, dom drog och drog i den där sugklockan och det gjorde så jävla ont att jag trodde jag skulle dö! Till slut lossnade den och det blev ett urakut kejsarsnitt där jag blev nedsövd. Tydligen låg han med ansiktet uppåt. Han fick ett stort sår i huvudet av sugklockan som han fortfarande har ärr efter 2,5 år senare.

Efter det kände jag att om vi nånsin skulle ha fler barn (osannolikt eftersom vi hade problem att få till andra barnet, fick 4 missfall och började närma oss 40) så skulle jag begära planerat kejsarsnitt. Men gravid blev jag och knappt 2,5 år efter andra barnet föddes kom lillasyster med ett planerat kejsarsnitt som var den bästa förlossningen av dom 3.

Vi hade en tuff första förlossning. Passerade bf med många dagar, gick med förvärkar i en latensfas som kändes evig. Efter nästan ett dygn på förlossningen blev det akut snitt för min livmoder orkade inte mer, värkarna hade ingen effekt.

Väntade MÅNGA år med syskon just pga livrädd att behöva gå igenom allt detta igen. Men läste mycket om planerat snitt och fick för mig att man inte kan "tvinga" någon till någonting alls när det gäller medicinska åtgärder utan man har rätten att föda som man önskar.

Så vi blev gravida igen efter drygt 10 år. Och även fast jag sa redan på inskrivningen att jag lutar åt att begära ett planerat kejsarsnitt pga min historik sen tidigare så blev jag helt bortsnackad. Det var inte tal om något snitt, utan det var bara för förlossningsrädda. Och jag var inte direkt förlossningsrädd om man tänker på själva födandet. Jag var rädd att behöva gå igenom en fasansfull upplevelse och inte ha krafter kvar när bebisen väl föddes. Och jag var rädd att allt skulle upprepas. Det fanns inga risker med vag födsel efter snitt utan det går så bra så...

Men det gjorde det inte utan mitt andra barn fick födas med urakut snitt efter ett tappert försök att föda honom vaginalt. Så ingen solskenshistoria här tyvärr. 

Ja jag har förstått att många blir nekade kejsarsnitt, vilket är för jävligt. Dom har dessutom inte rätt att göra det om man som den gravida kvinnan tagit del av komplikationer och nackdelar med kejsarsnitt. Läs Socialstyrelsens skrift om planerat kejsarsnitt på kvinnans begäran (pga förlossningsrädsla). Jag var tydlig med att jag visste komplikationerna, jag poängterade att jag väntade barn nr 3 och vi inte skulle ha fler barn pga det och åldern. Nu hade jag fått kejsarsnitt även om dom nekat mig för min lilla dotter låg i säte (hon ville väl vara säker på att hennes mamma fick som hon ville ) så en vaginal förlossning hade ändå inte varit aktuell och vändningsförsök hade jag också tackat nej till.

Jag upplevde inte förlossningen som så hemsk egentligen. Jag var 10 cm öppen när jag kom in så det var för sent för att sätta epidural. Men där kom värkarna helt av si, när jag kom in till avdelningen. Så det tog ett dygn till innan barnet kom. Jag sprack hela vägen till ändtarmen, men blev fint ihopsydd. Även muskler sprack sönder och blev sydda. Men andra förlossningen gick bra. Sprack lite men inte farligt. 

Jag upplevde inte förlossningen som så hemsk egentligen. Jag var 10 cm öppen när jag kom in så det var för sent för att sätta epidural. Men där kom värkarna helt av si, när jag kom in till avdelningen. Så det tog ett dygn till innan barnet kom. Jag sprack hela vägen till ändtarmen, men blev fint ihopsydd. Även muskler sprack sönder och blev sydda. Men andra förlossningen gick bra. Sprack lite men inte farligt. 

Så DU visste själv vad du behövde och om det var lämpligt med morfin i just det läget? Har jag väldigt svårt att tro. Mardrömspatient.

Och vad fan menar du med detta? Läs på lite innan du yttrar fler mindre begåvade kommentarer.

Ja, andra blev riktig revansch. Första igångsättning pga många komplikationer, 2 dygn, sugklocka.

Andra frisk, kom igång självt, 5 timmar.

Andra gick ok, jag hade en doula och det är något jag verkligen kan rekommendera. Första var traumatisk och tog tre dygn. På första fick jag grad 3-bristning och på andra grad 1. Andra gick på 6 timmar och framförallt kände jag mig trygg. Det gick två år emellan också, det ska väl vara bra om det inte går för lång tid.

Jag förstår hur du menar, jag inser i efterhand att jag tyvärr måste träffat på fel människor som gravid. Just eftersom man ska bli sedd och lyssnad till och inte bli tvingad till vare sig det ena eller det andra och att man har rätt att vara delaktig i sin vård och alla beslut som fattas. Men jag kan inte fundera mer på det nu, jag jobbar på att släppa det. Hade jag haft en arena där jag kunnat förändra något, om jag varit vårdpersonal själv tex, så hade jag kämpat mig blå! Men det är jag inte.

Förlåt frågan, men vad skulle poängen ö h t vara med att föda vaginalt igen?