Blivande pappa och allt är helt hopplöst
Väntar barn med en tjej med ett jobbigt förflutet vi var sambos en kort tid och var överens där och då (om hon inte ljög) att om hon/vi blev gravid så ville ju bägge ha barn men en bit in i graviditeten så blev hon mer och mer innesluten/allt och allt kom ikapp slutade med att hon bara inte kom hem efter en resa fick själv ställa frågan för att få svaret att hon inte skulle komma hem vilket kanske i någons ögon lämnar en med ganska många frågor som jag ville behövde ha svar på för att kunna hantera mina känslor. nu är problemet att jag önskade att få vara med på ul och förlossning men har förstått att man som pappa vilket jag är tämligen säker på att jag är har precis inget att säga till om hon har hela tiden sagt att det var självklart att jag skulle få närvara vid förlossningen men har helt plötsligt börjat backa i allt och fick reda på av hennes mamma att jag inte skulle få vara med bad dom att vara ärlig så jag skulle få tid att hantera mina känslor i det här jag anade det eftersom hon hela tiden bara förskjuter mig mer och mer men fy fan på ren svenska vad jag mår dåligt då det hela tiden hänvisas att jag som pappa är helt jävla onödig och bara ska sitta tyst i det här och jag får min tid sen när barnet börjar bli äldre det räcker att jag får träffa det några timmar på kvällar och helger tills det kan börja bo hos oss båda fattar inte folk att det kommer att kännas vedervärdigt att måsta lämna sitt barn och åka hem vi vet ju inte ens hur hon ställer sig när barnet är fött backar hon ännu mer då som hon gjort sedan hon stack allt blir ju på kvinnans premisser i en sån här situation vi lever på 2000 talet men kvinnor har fortfarande ensamrätt på barnet om hon vill. Det enda jag ville/vill är ju att vara en närvarande pappa och jag har försökt visa henne att det är helt ok mellan oss så att vi ska kunna vara vänner för barnets skull och då vi har gemensamma vänner men som hon beter sig nu så tar hon ju bort Nästan all glädje för mig i det här ville verkligen att vi skulle skiljas som vänner men det känns som att jag utmålas som djävulen i det här och nu har jag munkavle i resterande 3månader för att inte ?jag ska förvärra situationen? men för mig kan det ju inte bli värre. Finns det någon som förstår att en pappa kan ha lika stark känslor inför ett barn som mamman? Vet inte vad jag vill med detta inlägg men kanske få freedback från folk utifrån börjar tro att jag är dum i huvudet som känner så här :( går bara och hoppas på ett mirakel att hon ändrar sig om förlossningen just nu känns det som jag kommer få läsa i tidningen att jag blivit pappa.
