Jag vet en som fick reda på sanningen när hen var 60 år.
Den hen trott var hens pappa var inte det.
Syskon visste men hade avkrävs löfte att inget säga.
Det har varit fruktansvärt för syskonen att tvingas bevara någon annans hemlighet och oron över hur syskonet skulle ta det den dagen sanningen kom fram.
Naturligtvis ett fruktansvärt svek av mamman som inget berättade om faderskapet.
Ett tillägg. Det är din mammas fel om din "pappa" lämnar henne. Det är hon som ljugit.
Jag tror att alla vill veta sin rötter.
Det blir så stort. De som du trott vara din farmor/farfar är det inte.
Din biologiska pappa kanske hade velat veta att han var din pappa och hans föräldrar kanske hade välkomnat ett barnbarn.
Hur har din mamma orkat leva med en sådan livslögn?
Mamman i "mitt" fall har alltid skyllt ifrån sig och hoppades hon skulle dö innan sanningen kom fram.
Hon har aldrig fattat att det hon gjort är fruktansvärt fel ur många aspekter.