Anonym (Val av livsstil) skrev 2019-05-02 00:28:10 följande:
Jag kan bara tala för mig själv såklart men i min upplevelse så kommer barn definitivt i vägen. Vill också berätta att jag absolut inte är en sådan person som ogillar barn egentligen, faktum är att jag kan tycka att de är rätt mysiga och jag har gladeligen erbjudit mig att barnvakta släktingars små ungar till och med när jag själv fortfarande var ett barn. Att låna någons barn en stund är härligt, man får leka med dem och gosa med dem och det är störtskönt! :) Men det bästa är att man får lämna tillbaka dem efter ett tag och åka hem och vara ifred. Barn är gulliga och charmiga men jag skulle personligen aldrig klara av att ha dem på heltid!
Ska man ha barn måste man ha gott tålamod och vara villig att uppoffra sig själv för dem. Det är inte egenskaper som jag själv besitter. Märker redan efter X antal timmars barnvaktande att det slutar vara gulligt och man bara önskar att ungen kunde gå och lägga sig eller något. I början värmer det hjärtat när de kommer och ska visa sin nya teckning, 5 timmar senare måste man tvinga fram ett leende men inombords tänker man "jag ger väl fan i ditt jävla färgkladd, låt mig bara få ha lite tystnad ett tag och lek själv!" De förbannade barnprogrammens festliga jinglar driver en till vansinne efter femtielfte gången och för i helvete hur svårt kan det vara att äta lite spagetti?!?
Jag struntar i om jag uppfattas som självisk, jag behöver mycket egentid och jag har ingen lust att anpassa hela min tillvaro efter en skrikande bajsmaskin. Jag har mina egna intressen och hobbies, och ibland vill jag bara sitta i lugn och ro utan att göra något särskilt alls. Jobbar man heltid har man inte många timmars fritid till att börja med så att behöva lägga dem på en unge finns inte på kartan. Är alldeles fruktansvärt introvert och har ett enormt behov av att få vara för mig själv i en lugn miljö i princip så mycket som möjligt. Kan inte se någon som helst tjusning i att ha en unge förutom att vissa av dem är lite söta, mestadels känner jag att de bara vore en börda och skulle komma i vägen för mitt liv. Är man intresserad av barn och familjeliv så är väl det en sak men jag har aldrig någonsin haft den läggningen.
Visst är man olika och att du inte vill skaffa barn pga din egen personlighet är självklart ditt val och inget man kan säga något om. Vill dock tillägga att det inte går att jämföra erfarenhet av att passa andras barn med att ha egna barn. Man kan kanske gilla andras barn (själv gör jag i princip inte det, knappt ens mina syskonbarn...) men det tar inte lång tid innan man tycker att de är jobbiga och uppmärksamhetskrävande. Visar dock inte detta, naturligtvis.
Kärleken och tålamodet man har med sina egna barn är mycket större, och det förvånade mig. Är själv inte en lekmamma och har dåligt tålamod med skrikiga barn, men mina barn är som jag och min man, särskilt nu när de går i skolan. Vi pratar och diskuterar och upplever tillsammans. Spelar spel, umgås, umgås inte. Ibland har vi tv-middag när ungarna sitter med varsin padda och jag kollar vad jag vill på tv:n. När de blivit lite större så får man tillbaka sin frihet men har ändå sin egna familj. Det är väldigt mysigt.
