Är livet ens kul med barn?

Föräldraskap är trots allt en livsstil, och den passar inte alla. Det är upp till dig att avgöra vad du vill göra med ditt liv. Tänk igenom allt vad det innebär med att ha barn och fatta ett beslut utefter det.

Nu ska jag omedelbart vara transparent här och säga att jag inte är helt opartisk, då jag själv inte vill ha barn och har starka känslor om det, men jag har givetvis inget emot att andra skaffar barn! Tycker bara att det är viktigt att tänka igenom det och göra ett aktivt val, snarare än att yngla av sig bara för att "det är vad folk gör" för ärligt talat tror jag inte att familjelivet passar alla.

Ja, om du har barn kommer det självklart påverka både hur mycket tid och pengar du har. De kostar mycket och är rätt krävande, i synnerhet när de är yngre. De kommer äta upp en stor del av din tid så räkna inte med att ha en massa fritid/egentid. Har en facebookvän som är uppfriskande ärlig om problemen med att ha barn, hon beklagar sig ofta över att inte ha någon tid åt sig själv och ber desperat om någon som kan ta hand om hennes son i åtminstone några timmar. (Dock älskar hon såklart sitt barn och skriver inget elakt om honom)

Jag blir själv extremt avskräckt från att skaffa barn när man läser vad som i min uppfattning är rena skräckhistorier från föräldrar som låser in sig på toaletten och låtsas bajsa bara för att få vara ifred i några minuter. Vad är det för slags liv?! Det ska passas, lekas, skjutsas hit och dit, inte fan kan man kolla på en film på kvällen utan då börjar det skrikas inne från sovrummet.

För att inte tala om att du kan fetglömma att vara spontan! Vill du åka någonstans för att göra något kul, kanske med din partner, måste det ordnas med barnvakt i god tid innan. Eller så får ni släpa med er ungen som ska gnälla hela tiden och distrahera från en trevliga stund. Semestrar kommer minsann inte vara som tidigare heller - har ni ens råd att åka bort så blir det givetvis familjesemester och barnpool, inget annat. Sexlivet blir också rätt dött av att ni varken har tid eller energi och dessutom ständigt måste smyga för barnet.

Finns oerhört mycket mer men du kan väl föreställa dig. Tänk helt enkelt på vad det är du vill göra med ditt liv och fundera på om barn passar in i den bilden. För min del är svaret ett skrikande NEJ. Men jag vet att för vissa är barnen det bästa de har i livet och de skulle inte byta dem mot något annat i hela vida världen så för all del, om livet som förälder är något som tilltalar dig så kör på! Bara det är ett genomtänkt beslut.

Beror ju såklart på vad det är för semester man gillar då ;) Själv föredrar jag mer "kulturresor" och gillar att gå på museer, vandra runt i staden och beundra den vackra arkitekturen, testa lokal mat på obskyra restauranger, o.s.v. Känner att den typen av semester skulle bli ganska förstörd av småglin som blir uttråkade, inte orkar gå runt, måste kissa hela tiden ("du skulle ju ha passat på när vi åt lunch!"), plötsligt kommer på att de MÅSTE ha glass, blir trötta och behöver gå hem, grinar och gnäller när man försöker njuta av omgivningen, med mera med mera. Nej gud, jag har väldigt svårt att föreställa mig en resa där man ska kånka runt på en unge. Jag vill uppleva biblioteket i Prag i lugn och ro.

Hurdant barnen påverkar intimiteten mellan föräldrarna kan ju variera beroende på just de barnen men överlag brukar de allra flesta par påverkas negativt i sexlivet när det kommer ungar. Man kan inte vara lika spontan, man kan inte göra väsen av sig, man är trött hela tiden efter att ha jagat busungar från morgon till kväll så man vill ta vara på det fåtal sovtimmar man kan få, och rätt vad det är dyker väl en unge upp vid dörren och vill sova med mamma och pappa efter att ha haft en mardröm.

Jag kan bara tala för mig själv såklart men i min upplevelse så kommer barn definitivt i vägen. Vill också berätta att jag absolut inte är en sådan person som ogillar barn egentligen, faktum är att jag kan tycka att de är rätt mysiga och jag har gladeligen erbjudit mig att barnvakta släktingars små ungar till och med när jag själv fortfarande var ett barn. Att låna någons barn en stund är härligt, man får leka med dem och gosa med dem och det är störtskönt! :) Men det bästa är att man får lämna tillbaka dem efter ett tag och åka hem och vara ifred. Barn är gulliga och charmiga men jag skulle personligen aldrig klara av att ha dem på heltid!

Ska man ha barn måste man ha gott tålamod och vara villig att uppoffra sig själv för dem. Det är inte egenskaper som jag själv besitter. Märker redan efter X antal timmars barnvaktande att det slutar vara gulligt och man bara önskar att ungen kunde gå och lägga sig eller något. I början värmer det hjärtat när de kommer och ska visa sin nya teckning, 5 timmar senare måste man tvinga fram ett leende men inombords tänker man "jag ger väl fan i ditt jävla färgkladd, låt mig bara få ha lite tystnad ett tag och lek själv!" De förbannade barnprogrammens festliga jinglar driver en till vansinne efter femtielfte gången och för i helvete hur svårt kan det vara att äta lite spagetti?!?

Jag struntar i om jag uppfattas som självisk, jag behöver mycket egentid och jag har ingen lust att anpassa hela min tillvaro efter en skrikande bajsmaskin. Jag har mina egna intressen och hobbies, och ibland vill jag bara sitta i lugn och ro utan att göra något särskilt alls. Jobbar man heltid har man inte många timmars fritid till att börja med så att behöva lägga dem på en unge finns inte på kartan. Är alldeles fruktansvärt introvert och har ett enormt behov av att få vara för mig själv i en lugn miljö i princip så mycket som möjligt. Kan inte se någon som helst tjusning i att ha en unge förutom att vissa av dem är lite söta, mestadels känner jag att de bara vore en börda och skulle komma i vägen för mitt liv. Är man intresserad av barn och familjeliv så är väl det en sak men jag har aldrig någonsin haft den läggningen.