Hur reagerar ni runt glada personer?

Om jag själv är uppåt kan det vara smittsamt och härligt att vara runt glada personer. Men eftersom det inte är mitt naturliga tillstånd att vakna upp med ett leende varje morgon och min person är relativt introvert och inkännande och jag ofta vaknar upp med smärta i kroppen och oro för min existens, blir jag ofta helt matt och undviker sådana människor.

Har väldigt svårt generellt med människor som har leende ansikten även när de talar om sorgliga eller neutrala saker. Känns provocerande och har svårt att lita på en sådan person. Saknar allvaret, djupet och finner dem lite korkade som aldrig bekymrar sig över tillvaron och har behov av att uttrycka detta. Nästan som en karaktärsbrist. Men ofta är det just dessa människor som också har väldigt bra liv, bra jobb, bra relationer, bra barn och bra hälsa.

Kanske är det helt enkelt en sådan mentalitet som är förutsättningen för att må bra och kunna uppskatta livet?

De mindre glada fokuserar ju ofta på negativa aspekter av sitt liv och kan ha svårt att känna välbefinnande och saker att glädjas åt.

Vore intressant att göra en studie på barndom, gener och uppväxt t ex, för det är ju ingen slump att trygga människor är mer positiva och förmodligen mer hälsosamma?

Det är rent av olidligt att omge sig av en massa lyckade och positiva människor när men själv är i botten. Man börjar jämföra sig, sen kommer avundsjuka och så småningom påverkas självkänslan. Särskilt om man inte lyckas ta sig upp från sin misär. Man känner då kravet på sig från omgivningen.  att man liksom bara förtjänar deras vänskap om man börjat må bra igen och ha flyt i tillvaron. De positiva börjar ofta ställa krav och lägga sig i hur man sköter sitt liv vilket gör att man hamnar i en osund försvarsposition och tappar rätten till sina egna beslut.

Enda sättet att må bra igen är att klippa och få bort andras förväntningar och krav. För de kan omöjligt förstå så länge de själv har det bra. Jag söker mig mycket hellre till människor i liknande situation eller som har kämpigt i tillvaron. På så vis kan jag mildra mitt eget lidande och kanske kunna finnas för nån annan utan att behöva prestera.

Osäkerhet! Så låter dagens alla poddar om du lyssnar och även den stor del av annan media och tv. Opinion live te x. De kan tala om dödsallvarliga saker ändå kommer det där lilla gnägget i hel fel situation och ger ett otroligt oseriöst intryck oftast av programledarna.

Men det finns ju långt ifrån humor i allt och framstår bara som barnsligt och oseriöst och ställer krav på omgivningen.

Det gör jag i den mån jag kan. Lite svårt om man sitter på möten eller föreläsningar men om det är radio byter jag podd eller kanal.

Visst är min tolkning ytterst personlig men att döma av andra kommenterar i tråden är jag tydligen inte den enda som finner dessa typer av personligheter och beteenden som irriterande.

Absolut! Negativism och bitterhet är betydligt värre och gör mer skada, Såna personer sprider dåliga stämningar och dominerar vart än de grå. Måste då naturligtvis försöka omvända en sådan vilket brukar lyckas efter ett tag. Bäst är de neutrala med ett öppet ansikte och en nyfiken attityd.

Vad tragiskt att du innerst inne mår så dåligt! Vad får dig att känna behovet att spela så glad? Hur hade du varit om du var som dig själv? Låter som du känner stora krav på att vara perfekt och okomplicerad, eller?